Ropa ut över bergen och du har mig fast i dina järnklor



Nu ser jag vad som finns i texter - låtar och filmer. Jag ser. Jag förstår mig själv för första gången, och det skrämmer mig. Likt en förvrängd spegelbild har jag gått runt och sett mig själv med en oskuldsfull flickas blåa ögon.. Men mognadens trilskna hästar springer ifatt mig och tar ner mig, tillbaka till Verklighetens dal. Örnen som sett allt - han som vakar - ingriper inte, han vet att naturen måste ha sin gång. Mitt hjärta bultar, slår och dunkar. Jag är rädd. Likt en virvlande höstvind ändras prioriteringar och önskningar och begär. Mitt hjärta försöker sjunga och min kropp skriker i förtvivlan, men mitt yttre ler perfekt och låtsas som inget. Mitt sunda förnuft är rädd för vad jag känner, jag vill inte ta de chanser rakt framför mig och inte heller vill jag bränna de broar som leder över floden Fördömd.
Jag är rädd.
Jag är rädd.
Jag är rädd.
Jag är rädd.

Inspirerande erfarenheter

Jag trodde aldrig att jag skulle stå här. Mitt i storstadens pulserande, omfamnande livfullhet. Det har allt gått så fort, blixtsnabbt har jag färdats längs vägarna på tidens snigel som lovade mig att färdas långsamt. Men ingen kontrollerar tiden, allra minst tidens snigel. Längs forna minnen - förlorade och vilsna - har mina tankar vandrat. Drömt om framtiden då larvens ensamma år ger belöning åt den nyfödda fjärilen som har världen för hans vingar. Föreställande har mitt sinne lekt med påhittade figurer i länder som inte finns, med lyckliga slut där slutet aldrig kommer.
 Hur kan vi blunda för allt vi ser när vi inte borde se när vi blundar? De kallar oss ignoranta och rädda. Rädda jovisst, ignoranta - aldrig. 
 Jag har aldrig förr behövt stå på mina egna ben, ensamt möta livets svåra frågor, utan de jag älskar bredvid mig. 
 Stolthet - när jag ser att jag klarar mig på egen hand. Rädsla - när jag möter svårigheter och främmat. Svaghet - när jag inte orkar längre och bara vill ge upp. Lycka - när jag inser att andra ser mig som en värdig människa. Tårar - då saknaden efter familj och hjärtevänner blir för påtaglig. Sömnbrist - eftersom jag gör läxor istället för att sova. Ilska - när jag ständigt påminner mig själv om hur totalt ointressant, stel och osäker jag är. Tvivel - då jag undrar om jag verkligen valt rätt stig.

 Jag har upptäckt en helt ny sida hos människor. Jag som varit van vid kalla bemötanden, arga blickar och känslan av att aldrig riktigt höra hemma. Här finns inte det. Här är man fullt ärliga och går inte likt katten kring het gröt. Här uppskattas människor av varandra och de vågar vara sig själva. jag är fascinerad, över hur annorlunda människor kan vara om man bara åker 2 timmar åt ett vädersträck..

Norrskensbarnet

My heart is beating differently, and just the same as yours.

RSS 2.0