Jag tänkte på mitt gamla liv, och på sommaren som kommit varje år.

Mina tankar fladdrade och blickade igenom ett album av minnen. Ett album av ren skönhet.

Som en värmefilt att bädda in sig i, när vintermannens kalla pust drar förbi.

Ljudande som en symfoni av de delikataste av violiner, kvittrandet av harpan, komponerad av pianot och fördjupad med slagverken. Som när det doftar liv och lycka, där kristallklar bergsluft genomsyrar ens lungor. Örnen flyger, svävar, flyger och svävar majestetiskt.

Och med en triumferande frihetsförklaring kastar han sig upp mot skyn, och solen följer hans skugga som galopperar på prärierna. Tyst och försiktigt vågar haren sig fram. Han är mätt om magen och hans liv är ungt. Vid sidan av en sten, bakom en tårpil, väljer han ut sin plats. Där drar hans stolta varelse tills sig solljuset och lycka sipprar sakta nerför hans täta päls, och ner i bäcken.

Som genom ett förstoringsglas är världen ofantlifgt stor, för den lilla droppen av lycka, som nu vandrar i strömmens riktning. Den ser från under vatten, hur rådjur lapar källan till sin släckta törst, laxar som skuttar och leker och spinner förtjust, mäkta trädkronor som svajar i vindens viskande sång.

Lugnt, stadigt, växer bäcken till en flod, som tar forsen i hand och de blir ett. Tillsammans tar de ett språng framåt, och floden och  forsen som blivit ett svävar snabbt igenom ingemansluft i vad som verkar som en långsam evighet.

Droppen av lycka, den som sett allt från under vatten, skjöt ut från klippan och gav världen en sista glittrande glimt innan den försvann ut och materialiserade sig med allt i inget. Den blev en del av dalens eldflugor, som bestämt sig för att skymmingen är nära och deras plikt är kommen.

Den blev en del av de grå och blåa snöbeklädda bergstopparna, de som är så höga att inte ens de odödliga själarna vågar sig på dem. En del av mustangflocken, de som personifierar frihet, styrka och stolthet, de flyger fram på prärien som sträcker sig från horisont till horisont, där mustangerna skenar, utan märkbar antydan till att någonsin vidröra marken. Och där vid bergets klippa, utan någon som stjäl en titt, sitter vargarna och vakar över sin dal, sin prärie, sin skog, sin flod och fors. De blickar ut över deras värld, fullkomligt saliga och stumma av lycka över att få kalla det allt sitt.

Det är inte alltid man tänker på det, att man värdesätter människor så mycket, för man kan gräla och ha dispyter och rent utav vara så irriterad på personen att man känner för att tejpa för munnen på den och rulla in den i en matta så det blir lugn och ro. Eller så är man för upptagen i annat, förblindad av rutiner och samhällets hjärntvättning att man inte ser eller känner sina medmänniskor. Men när man väl får upp ögonen och verkligen inser att de är allt man har så kan man inte uppskatta det mer. Kanske borde vi visa det mer, uppskattningen vi har mot våra älskade, för att ge dem den lyckan jag vet att jag känner när människor uppskattar mig! Jag vet dock att det är svårt, inte alltid så lätt, för man blir sårbar och känner sig löjlig, men jag råder mig själv och alla andra att verkligen ta tillfället i akt när det kommer att visa era människor hur mycket ni älskar dem, hur mycket ni värdesätter dem, för man vet aldrig när det är försent. Vi borde visa det mer.