Dunkla Döda Minne
Där står han igen. I mitt dunkla minne, han och alltid han. Försöker se, men han vill inte. Jag kan inte. I ett sinne som är trångt och livligt, står han i mitt dunkla döda minne. Han vill inte ens ut. Vad har jag gjort dig, för att du ska plåga mig så? Kom ut, kom ut. Jag vill se dig i en verklig värld. Han tittar, och han svarar - med en blick, inte ett enda ord. Förtvivlat hänger jag kvar, jag klamrar mig fast vid min klippavsats. Han bara står där. Sluta, snälla! Jag gör vad som helst. I en dröm ser jag hur han var, hur han log, hur han tänkte, hur han levde, hur han dog. Snälla. Han vill inte svara mig. Jag är som osynlig inför honom. Släpp taget. Som i en våg, drunknade jag i hans röst. Som om han talade från mina lungor, mina läppar, mina ord. Släpp taget. Nej. Jag klamrar mig fast, ännu en gång, vid min fördömda klippavsats. Snälla. Det är inte längre sanningsord. Jag vill släppa, jag vill att han ska gå. Släpp taget. Jag vill inte förlora dig. Snälla. Snälla.
Men han tog min fria vilja, och kastade den utför stupet. Hans ögon och hans silhuett var inte längre suddig. Han tog mig hårt om halsen, lyfte mig och sade Har jag aldrig älskat dig mer nog än mitt liv? Har jag inte offrat allt för dig? Har jag inte rätt att kräva mig din kärlek? Min röst är tom, jag andas inte längre. Har jag inte sett din själ och varsamt plockat upp den? Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv? Hans blick följde med mig ner i djupet. Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv?
Det var nog. Han kastade min redan döda kropp och glömde sina tårar. Han vacklade och stirrade, ensam i mitt minne. Ingen mening, utan tröst, han vacklade igen och igen och igen. Inte ens ekot av hans rop kom tillbaka. Sakta sjönk han ner. Han tog sig om huvudet och böjde sig ner. I en långsam evighet satt han stilla, hukad över marken där mitt liv legat. Han stod nu upp igen, hans silhuett blev sakta dimmig. Utan ett flytt rop, steg han över stupet och föll ner till mig.
Släpp taget.
Regler? Nej tack
Jag tror inte på introduktion, huvuddel och avslutning. Så som alla skolelever måste veta, är detta perioden då nationella proven pågår. Förra veckan hade vi svenskauppsatsskrivning. Hyfsat enkel, såsom de flesta nationella prov är, speciellt i svenska. Men så slog tanken mig mitt under lektionen. Varför dessa regler?
Jag har ju spenderat mycket tid med att skriva i mitt liv. Sånger, poesi, texter, böcker o s v. Men aldrig har jag varit så besatt av dessa evinnerliga regler som ständigt skall finnas med, som de inskränkta traditionella svenskalärarna är. "Du skall alltid inleda texten med en introduktion, fokusera på din huvuddel och till sist avsluta med en grundlig avslutning." Den positiva kritik jag fått genom åren, både från kompisar, lärare, föräldrar och andra okända har aldrig riktigt uppstått av att jag bestämt mig för att skriva en så reglerad text som möjligt. Nej. Istället har jag alltid försökt att på ett eller annat sätt utmana skrivreglerna. Utmana allt som folket säger är ett måste. För har ni märkt att allt - okej, det mesta - blir så mycket bättre när man inte följer reglerna.. normerna. Normer om hur vi ska uppföra, bete oss, hur vi ska prata, hur vi måste se ut, hur vi måste tänka - och gud förbjude att vi sticker ut från mängden!!
Fuck you Jantelagen. Hoppas du brinner upp och må du aldrig komma tillbaka.
Alltför längesedan
Vem hade kunnat ana vikten av efternamn? Jag förstår nu att den är oerhört stor.
Storyn går såhär; varje sommar ända sen jag föddes och mycket längre bak i tiden har våran familj åkt till Öland och mer eller mindre bott där i närapå två månader. Jag älskar Öland, det är som ett andra hem. Så otoligt underbart vackert, och atmosfären är en helt annorlunda än man kunnat föreställa sig. Och med platser följer människor. Så det här är min historia. En kille som bodde på samma camping, också alltid varenda sommar, vid namn Christopher blev en av mina absolut bästa vänner jag någonsin haft. Han var - och är - fyra år äldre än mig, han är rätt lång, egentligen blond men har haft otaliga hårfärger genom åren, varav han fick smeknamnet moroten en sommar. Vi umgicks alltid, och då menar jag a l l t i d . Vi sprang runt och samlade havspolerade olikfärgade glasbitar längs den steniga oändliga stranden. Vi satt sena kvällar och bara spelade kort och pratade - om vad vet jag inte, det var alltid så lätt att prata med honom. Antingen satt vi i min husvagn eller hos honom. Varje dag fick jag en burk Pepsi, från deras massiva lager av Pepsiflak under husvagnen, prompt gav han den till mig, noga med att dela med sig. Om inte Pespi, så blev det en sväng till kiosken där han ständigt bjöd mig på slush ice eller glass. Det var med honom jag tillbringade tiden då jag fick reda på att min farmor dött. Vi längtade så enormt till varje åskväder för då drog vi med ett par solstolar, satte oss högst upp på stranden precis vid syrenbuskarna och kollade på blixtarna i vattnet och njöt av mullret som kändes i hela kroppen. Med oss hade vi filtar, chockladtoppar, chips och läsk. Där satt vi och levde så fullt ut jag någonsin levat, tills någon kom och sa till oss att gå in, det är farligt att sitta så nära vattnet när det åskar och blixtrar. Då letade vi fram våra kära små kortlekar och spelade, i det stora mysiga förtältet där det konstant dova ljudet av regndroppar drippande och droppande på tälttaket gjorde allting så mycket bättre. Och vi räknade sekunder för att se hur åskvädret rörde sig och om det skulle komma rakt över oss.
1 missisippi, 2 missisippi, 3 missisippi...
Jag minns en gång, en kväll då vi begav oss ut på stranden och samlade kattguld och fossiler. Vi gick och gick och gick, rundade udde efter udde och kom till nya byar som man annars bara åkt till med bil. Tillslut kom regnet. Ösregn. Det öste ner från himlen ner i havet, ner över stenarna, ner i marken, ner under kläderna. Det regnade som aldrig förr. Christopher och jag, vi hade inget paraply, ingenting. Jag gick i jeans och huvtröja, han i shorts och T-shirt. Och vi var långt hemifrån. Så vi började gå. Vi klättrade uppför stranden, sandbanken och upp till vägen. En liten gammal asfalterad väg som av någon anledning är så charmig och underbar. Lite knölig här och där och inte hel på alla ställen. Vi gick, och gick, och gick. Regnet öste ner och kläderna klibbades fast men vi pratade och skrattade där vi gick. Regnet var varmt. Det brukar det vara där, på sommaren. När vi kom fram, genade genom oägda ängar och passerade utedassen och sprang igenom hela campingen tills vi nådde min husvagn. Christopher fortsatte uppför kullen mot sin egen. Vände sig om och log medans han sprang. Gud vad den människan betytt mycket för mig, att jag inte insåg det då. Bytte om, fick på mig varma sockar, varma mjukisbyxor, en varm ny huvtröja och sprang till Christopher i tofflor och ett gult paraply som mamma snabbt beordrat mig att ta med. Väl innanför deras förtält, skakade jag av mig resterande regn och njöt av att vara torr och varm på huden igen. I husvagnen fick Christopher på sig sista plagget och kom sen ut med chips och allt det goda man kunnat tänka på. Hans föräldrar kom ut och Sandra också. Vi spelade Yatzi som alltid - det var där jag lärde mig det - och käkade gottit och hade en helt underbar kväll. När det blev sent gick vi in och han och jag fortsatte spela kort medans han visade mig ytterligare ett par nya magiska tricks. När månen gått upp sade vi godnatt och skildes åt, vetande om att ses igen nästa dag och kanske sno sig ett morgondopp..
Det var runt fyra år sedan sist vi sågs. Förra året var vi inte där, den enda sommaren någonsin. Och jag vet inte vad han heter i efternamn. Jag vet inte. Jag har försökt att leta reda på honom, men jag vet inte. Har ingen aning vart jag ska hitta honom. Vet bara att han bor i Stockholm. I stora vida Stockholm. Kan ju inte vara så svårt att hitta honom? Ha..
Saknar allt som var, för det som var är det som var bäst
När man bläddrar väldigt snabbt igenom min blogg känns det nästan som livet i revy innan man dör. Jag undrar om det verkligen händer i verkligheten, sen när man faktiskt dör, för vem vill inte återuppleva alla minnen alla platser alla människor som varit? Som om man faktiskt vore där igen, lurat tiden precis innan döden för så mycket ska man väl ändå ha rätt till? Att få en snålskjuts bak i tiden innan man dör?
Det är nästan läskigt hur snabbt tiden har gått, det är skrämmande. Den 17 juni detta året, som är om 54 dagar, på just den dagen har jag ett-års-jubileum i att ha saknat mitt hem och skänkt det en tanke varje dag. Det är sjukt.
Jag minns fortfarande varenda lukt, vartenda träd och sten, varenda steg jag tagit över gräset i skogarna runt sjön i hagarna. Frihet. Fåglarnas kvitter genom det öppna fönstret som aldrig stått stängt, rådjur och älgar som flyr undan mänskligheten, andra nyfikna som stannar kvar och bara tittar. Harar som kör sitt årliga slumpmässiga vilda race tvärs över gårdsplanen, över gräsmattan och ut i buskarna. Den där tran familjen som alltid kommer tillbaka vid exakt samma tidpunkt, korna som tror man kommer med mat varenda gång man cyklar förbi, ibland slår de följe längs staketet när man tävlar om vem som är snabbast. Ängarna och åkrarna som svajar sådär helt underbart magiskt så man kan stå i timmar och bara följa vindens vågor som sveper över marken.Frihet. Alla de där sena kvällarna som man stökar fram grillen och leker med tanken att leka med elden, och lågornas hypnotiserande makt. Solens sista strålar försvinner bakom träden i horisonten där bakom skogen. Aah jag sover utomhus inatt igen. Stirrar på stjärnhimlen som besatt, förundrad över stjärnorna samtidigt rädd över att de ska försvinna samtidigt önskande föreställer sig hur rymden ser ut och känns. När allt som är fel blir rätt och världen är föralltid min. Min. Bara min.
Välkommen Vackra Vår
Fångad - Men en dag ska jag bli fri
Den där totala lyckan
Jag tänkte på mitt gamla liv, och på sommaren som kommit varje år.
Mina tankar fladdrade och blickade igenom ett album av minnen. Ett album av ren skönhet.
Som en värmefilt att bädda in sig i, när vintermannens kalla pust drar förbi.
Ljudande som en symfoni av de delikataste av violiner, kvittrandet av harpan, komponerad av pianot och fördjupad med slagverken. Som när det doftar liv och lycka, där kristallklar bergsluft genomsyrar ens lungor. Örnen flyger, svävar, flyger och svävar majestetiskt.
Och med en triumferande frihetsförklaring kastar han sig upp mot skyn, och solen följer hans skugga som galopperar på prärierna. Tyst och försiktigt vågar haren sig fram. Han är mätt om magen och hans liv är ungt. Vid sidan av en sten, bakom en tårpil, väljer han ut sin plats. Där drar hans stolta varelse tills sig solljuset och lycka sipprar sakta nerför hans täta päls, och ner i bäcken.
Som genom ett förstoringsglas är världen ofantlifgt stor, för den lilla droppen av lycka, som nu vandrar i strömmens riktning. Den ser från under vatten, hur rådjur lapar källan till sin släckta törst, laxar som skuttar och leker och spinner förtjust, mäkta trädkronor som svajar i vindens viskande sång.
Lugnt, stadigt, växer bäcken till en flod, som tar forsen i hand och de blir ett. Tillsammans tar de ett språng framåt, och floden och forsen som blivit ett svävar snabbt igenom ingemansluft i vad som verkar som en långsam evighet.
Droppen av lycka, den som sett allt från under vatten, skjöt ut från klippan och gav världen en sista glittrande glimt innan den försvann ut och materialiserade sig med allt i inget. Den blev en del av dalens eldflugor, som bestämt sig för att skymmingen är nära och deras plikt är kommen.
Den blev en del av de grå och blåa snöbeklädda bergstopparna, de som är så höga att inte ens de odödliga själarna vågar sig på dem. En del av mustangflocken, de som personifierar frihet, styrka och stolthet, de flyger fram på prärien som sträcker sig från horisont till horisont, där mustangerna skenar, utan märkbar antydan till att någonsin vidröra marken. Och där vid bergets klippa, utan någon som stjäl en titt, sitter vargarna och vakar över sin dal, sin prärie, sin skog, sin flod och fors. De blickar ut över deras värld, fullkomligt saliga och stumma av lycka över att få kalla det allt sitt.
Inget är svart och vitt
Okej. Såhär är det, ni som hängt med läste alltså mitt förra inlägg, vilket jag inte trodde så många skulle läsa - minst av allt trodde jag verkligen inte att folk skulle överreagera så! Jo visst från andras ögon så kan det verka allvarligt, men faktum är att ni skulle skratta om jag berättade vilka löjliga minimala saker som utlöste min '"skriftliga avreaktion" igår. Och det är just det det är - en avreaktion! Jag använder mig av den här bloggen för att jag (i nuvarande läge) inte kan avreagera mig fysiskt för jag går varken på gym eller tränar på fritiden. Jag älskar att skriva och poesi framförallt, vilket då leder till att jag skriver saker som de flesta inte förstår.
Jag älskar er alla, underbara människor som bryr sig om mig, men låt mig bara få ha denna avreageringsmetoden ifred. Om jag någonsin mår allvarligt dåligt så är det ju klart jag pratar om det. Just igår var det bara för mycket med alla läxor och regn och slask - och kanske början på en förkylning - att jag bara ville få det ur systemet, och redan när jag skrev de sista orden i inlägget så kände jag redan hur mycket bättre jag mådde.
Så tack för att ni bryr er och finns där, men jag går bara igenom vad varenda annan människa går igenom när den stressar p g a skola o ch plugg - man kan inte ta sig igenom livet utan stress.
Och sanningen är den att jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som jag är nu, här i Göteborg, med oändligt trevligt folk och vänner omkring mig, med känslan av att jag kan göra vad som helst om jag bara vill det tillräckligt mycket. Fan jag måste säga det ( med risk för att låta ego) - jag ä l s k a r Göteborg och mitt liv och mig själv och världen och alla omkring mig.
Tittar upp från samma vinkel ur ett annat hål
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt hjärta vill gråta - det gråter redan, floder som kväver mitt bröst. Men ingen tår landar utanför. Orkar snart inte längre bära allt inombords. Det är allt det löjliga, och allt det tunga.
Jag är en tjej på 16 år. Jag är lagom lång. Lite för mycket i oform. Lite för lat med plugg. Alltid för snäll mot alla som egentligen inte förtjänar det. Deprimerad i perioder. Aldrig tillräckligt rak i ryggen. Har alltid ont i ryggen och bröstet hindrar mig från att andas. Får bara mer och mer "stress prickar" på kroppen som kliar så in i helvete. Bor i Göteborg i ett 6 kvadratmeter rum - utan familj. Har inte lagat riktigt ordentlig mat till mig själv på cirkus en månad för spisen är "ur funktion". Äger inte ens en jävla stekpanna. Måste improvisera ibland då ingen av oss diskat genom att äta flingor ur en salladsskål. Får p r e c i s plats med all mat i mina fack i kylen och frysen. Har inte varit hemma hos mina föräldrar på över två veckor. Har inte sett mina bröder på jag vet inte hur länge. Sover 5-6 timmar varje vardag. Funderar seriöst på om jag verkligen valt rätt stig i livet. Blir förskräckt över att mina framtidsplaner är planerade att vara improviserade. Vågar inte ens le - LE - mot den finaste killen på spårvagnen (vad är det för fel på mig?). Tänker desperat varje dag på hur otroligt trött jag är på att vara singel...
Somnar på lektioner. Mår dåligare för varje dag av alla blickar jag får (vad har jag gjort egentligen?). Försöker att sätta mina känslor före alla andras. Måste sluta trycka ner mig själv - det gör för ont. Måste sluta äta så mycket godis - jag är fet nog som det är. Vågar inte våga. Mår dåligt när jag vet att det finns någon som kanske inte gillar mig. Måste lära mig att man kan inte vara gillad av alla. Blir rädd när det går upp för mig att det kanske inte finns någon som förstår. Får panik när jag tänker på att en dag kommer jag förlora alla. Kvävs när jag föreställer mig själv om 60 år - utsliten och e n s a m . Kollar in i andra männsikors fönster och tänker "varför kan inte jag får ha det så?". Undrar hur livet hade varit om jag firat jul, födelsedagar, påsk.. Blir fruktansvärt ledsen när jag ser adentsljusstakar och julpynt överallt och kommer på att "just det ja - jag har ju inte råd att köpa julpynt". Oroar mig för vad de kommer tycka när de får handgjorda - och inte köpta - julklappar (jag har inte råd). Tänker på alla de sakerna jag vill berätta men inte kan för de är fel. Önskar att livet vore - inte perfekt - men åtminstone lite enklare. Hatar att alla "ser" att allt är perfekt när jag knappt kan stå upprätt i livet. Undrar om det vore enklare om man helt enkelt inte fanns till. Hatar att jag inte kan älska mig själv utan skuldkänslor. Blir så arg på att mitt självförtroende kan raseras med hjälp av en blick. Hatar att jag inte ser den "skönhet" i spegeln som alla andra ser. Vill bara slå ner alla jävlar som inte ens har så mycket som luft i hjärnan.
Har aldrig kännt mig så ensam som jag gör nu när jag sitter här tomt och lyssnar på Darcy's Letter från min favoritfilm (Pride & Prejudice). Ibland undrar jag om det här är allt av livet. Kommer jag komma någon vart? Vad kommer allt det här leda till i slutändan? Är allt verkligen värt det? Vill släppa taget - samtidigt som jag måste kämpa. Har inte råd att slösa. Har inte tid att sova. Har ingen ork till skolan. Det känns hemskt. Hemskt att jag troligtvis skulle falla utan min almenacka. Jag har allt där i. Men samtidigt inget av värde.
Vad är det med oss männsikor egentligen? Vad är detta ständiga behov av självbekräftelse och ego för något? Är det så vi ska leva våra liv? Små patetiska med händerna i fickorna och huvudet hållt högt i ett spel där alla tror sig mäktiga.
Jag orkar inte.
Skulle ha skrivit mer, finns så mycket mer. Men det är tomt nu, och ingen lyssnar ändå. Kanske är det bäst så. Jag som trodde jag aldrig mer skulle falla ner hit, det gjorde jag, såsom alla gånger dessförinnan. Hoppas bara jag kan ta mig upp igen. Ärligt talat så orkar jag inte.
Men kanske är det bäst så.
Love Dressed in Black
My mind is in riot
And I'm starting to choke
Whatever I do, see or try to say
I end up sitting, staring straight at nothing
While the world is on fire in my mind
The walls are soon to crumble
For I have been pushing them towards their fall
And the phoenix bird will arise no more
'Cause the world is on fire in my mind
I wish not to talk of love
But that's the only tought I have
To be held and loved by someone
'Let us stick to real life'
My mind is in riot
There's a storm in my heart
I try to stay indifferent
"But look, oh see I fall"
Why are we so human?
Where's the joy in that?
Eternal pain and eternal suffer
For a wound called love
Yes it feeds on my heart
Flyg fritt
Jag är trött på föredomar. Vart man än vänder ryggen till finns de där - redo att spotta skit i ansiktet på dig - tills du inte längre är mer än ett gruskorn på gatan. Alla känner igen sig. Alla lider. Ingen slutar.
Det här är ord som jag bara vill säga till alla folk som känner sig träffade (jag med, för jag är bara mänsklig så såklart jag dömer) för jag är så trött på det. Det spelar ingen roll hur man ser ut - vare sig man är jätteful eller jättesnygg, vad man har på sig för kläder, vilka åsikter man står för, vad man dagligen drömmer om, hur man agerar i vissa situationer, vilket förlutna man bär med sig. Alla människor är mänskliga och du är en av dem!
Jag säger inte till er att sluta döma - för det är omöjligt - men jag vil bara att alla ska analysera sig själva innan de kollar snett på personen jämte sig. Om en främling ler mot er på gatan, le tillbaka för att den är snäll, inte för att personen i fråga är avundsvärt snygg så du blänger på den istället. En människa ser bara världen ur sina egna ögon, och då är det ju människan som ser - inte utseendet!
Låt oss alla bara flyga fritt tillsammans istället för att ensam kämpa mot varandra.
Jag väver mitt eget nät
Jag väver mitt eget nät idag. Sakta men säkert - effektivt. Omtumlad sitter jag på gatan med knäna i kors, världen virlvar runt och människor passerar och försvinner.
Det är bara jag där - för mig själv - ljus i mörker, eller mörker i ljus? Vad som är jag kan aldrig bli förstått av alla runtomkring. Det är jag S T O L T över. Vem vill förstå? Vem vill veta?
Inte jag.
Ditt liv är ditt liv - lev det som om det är ditt. Lever bara en gång - lever som jag är nu. Tänker göra allt jag önskar, det som andra nervöst skrattar åt och vänder andra kinden till. För jag är inte modig - tror jag inte iallafall. Men rädslan får aldrig ta över. Mina drömmar är mina, inga andras, ingen finns till att ta de ifrån mig.
Jag väver mitt eget nät idag. Börjar bli till något vackert. Så skört men samtidigt så sammankopplande starkt - kan hålla alla nationer, universum, av alla slag. S å f r u k t a n s v ä r t v a c k e r t . Livet är inget spel att spela perfekt, där du drar de dragen vilka ger dig storvinsten. Livet är det där stora stora misstaget som måste levas ut - fullt ut. Står i regnet, i natten, naken inför världen - inför stjärnor och all materia. Springer till smärtan, springer mer och mer och flyger tillslut. Svävar där allt är allt och inget, fast kanske något trots allt. Gråter sönder min själ där allt är tomt och händer skakar, tjut ljuder - stänger min mun - tjuten tystnar. Skrattar hejdlöst och faller sedan ihop. Likt ett tomt bananskal ligger hon - ivägen och folk halkar, slipper ner i avgrunden - tills de som ser, de som älskar plockar upp henne, har själen i sin hand och blåser sakta åter liv i hennes lungor. Respekt faller, svikna folk försöker tappert plocka upp sitt mod, sin livslust - den som ligger på gatan där folk trampar och går, där de etsas fast mot asfalten, trycker sina ansikten mot marken i en sista bön.
Jag väver mitt eget nät idag. Börjar få ordning. Eller vem försöker jag övertyga egentligen? Det finns ingen ordning i mitt liv - bara röra. Men det är så jag vill ha det. Röra - en ENDA STOR HÖG av livsspår. Då vet jag att jag är på rätt väg. Jag skapar som sagt mig själv på vägen och mitt själv skapar mitt liv. Jag är på perfekt startsats i galaxen. Vetskapen om min framtid ger mig lycka - känner mig trygg. Kolla på mig snett, gör vad du vill av dina åsikter om mig. J a g k u n d e i n t e b r y m i g m i n d r e .
Som sagt.
Jag väver mitt eget nät
Inspirerande erfarenheter
Jag trodde aldrig att jag skulle stå här. Mitt i storstadens pulserande, omfamnande livfullhet. Det har allt gått så fort, blixtsnabbt har jag färdats längs vägarna på tidens snigel som lovade mig att färdas långsamt. Men ingen kontrollerar tiden, allra minst tidens snigel. Längs forna minnen - förlorade och vilsna - har mina tankar vandrat. Drömt om framtiden då larvens ensamma år ger belöning åt den nyfödda fjärilen som har världen för hans vingar. Föreställande har mitt sinne lekt med påhittade figurer i länder som inte finns, med lyckliga slut där slutet aldrig kommer.
Hur kan vi blunda för allt vi ser när vi inte borde se när vi blundar? De kallar oss ignoranta och rädda. Rädda jovisst, ignoranta - aldrig.
Jag har aldrig förr behövt stå på mina egna ben, ensamt möta livets svåra frågor, utan de jag älskar bredvid mig.
Stolthet - när jag ser att jag klarar mig på egen hand. Rädsla - när jag möter svårigheter och främmat. Svaghet - när jag inte orkar längre och bara vill ge upp. Lycka - när jag inser att andra ser mig som en värdig människa. Tårar - då saknaden efter familj och hjärtevänner blir för påtaglig. Sömnbrist - eftersom jag gör läxor istället för att sova. Ilska - när jag ständigt påminner mig själv om hur totalt ointressant, stel och osäker jag är. Tvivel - då jag undrar om jag verkligen valt rätt stig.
Jag har upptäckt en helt ny sida hos människor. Jag som varit van vid kalla bemötanden, arga blickar och känslan av att aldrig riktigt höra hemma. Här finns inte det. Här är man fullt ärliga och går inte likt katten kring het gröt. Här uppskattas människor av varandra och de vågar vara sig själva. jag är fascinerad, över hur annorlunda människor kan vara om man bara åker 2 timmar åt ett vädersträck..
I went with the willow down where the willow went
Ligger här i min säng med datorn i högsta hugg, och kommer tänka på att jag är fullkomligt uttråkad.. Så blir det väl när man bor i en stad där man varje människa man möter är en främling och man inte känner en enda själ. Men vadå jag kan ju inte lika gärna bara gå fram till någon på gatan och "Hej! jag är ny här, lust att bli kompisar?"? Måste finnas ett bättre sätt..
Hursomhelst flyttar jag ju snart till Göteborg, saker och ting kommer nog lösa sig då. Då kommer jag iaf ha en resonlig ursäkt till att börja lära känna lite folk, när man börjar på en helt ny skola. Har inte riktigt hunnit tänka på hur det ska bli, att börja på Hvitfeldtska.. Hoppas det går bra, det enda jag egentligen fasar över är lunchen första dagen! Jag vill inte bli sittande ensam vid ett bord i den enorma matsalen.. Fast det är väl egentligen bara att gå fram till någon i den nya klassen och "hej, något emot om jag slår mig ner här?". Det kommer nog lösa sig med tiden.
Jag saknar bara alla jag lämnat "hemma" i Ulricehamn.. Jag kan inte längre träffa alla jag vill träffa närsomhelst. Istället har jag tur om det kanske blir en gång i veckan, knappt ens det.. Jaja, som sagt det blir lättare när jag bor i gbg. Då tar det runt 2 timmar med buss istället för 4 att besöka alla mina härtevänner.
Jag vill se världen
Life
Jag vill springa, jag vill springa i havrefälten utanför mitt fönster. Men då blir nog grannen sur, men han kommer inte veta att det var jag, kanske jag ska göra det ändå? Åtminstone en gång. Och sen ska jag cykla en liten tur, sen springa mera. Tills det känns som att det brister, men då ska jag springa ännu mer. Sedan ska jag rita. Och måla. Som aldrig förr. Ska jag måla, det var alltför längesen nu. Jag känner att det lever inom mig. Sen ska jag fullstänidgt och helt och hållet hänge mig själv och min kropp åt musiken. Bara lyssna, men ändå inte. Leva. Jag ska leva musiken.
Mitt liv är mitt och endast mitt eget att leva. Jag är fri. Jag är jag. Och jag lever. Jag kan kämpa för min egen frihet för jag vet vad frihet innebär. Det är min egen revolt, mitt eget beslut. Ingen ledare, hur god han än må va
ra, ska behöva berätta för mig hur det är att vara fri för att styrka mig inför striden. Det är bara jag som utkämpar den, för min egen skull. För min egen frihet. För att jag ska kunna vara fri.. De andra kan följa mig om de vill, vi kan kämpa och slåss tillsammans. Men de måste kämpa för sin EGEN frihet. Ingen annans. Detta är deras liv. Detta är mitt liv. Vi lever först och främst för oss själva, för vi är bara var och en egen människa. Det är våra enskilda små liv som utgör massan av ALLT. Lev era liv här och nu. Om ni vill leva så ta möjligheten, vänta INTE på att någon annan ska erbjuda er chansen till frihet. Ta den med all er makt, för det är eran rätt. Att få leva och att få leva i frihet. Ta den. Vad väljer ni?
Jag väljer LIV
Självinsikt
Jag måste ju erkänna att jag gör så ibland. Det gör väl alla någon gång, mer eller mindre. Men jag vill inte fortsätta så. jag vill kunna ställa mig upp och säga att "jag älskar mig själv, och allt vad jag är, för det finns ingenting med mig själv som jag kan hata, det finns inte någonting hos någon som jag på riktigt kan hata. Världen kan vara grym, men den är också vad vi får den till att bli." Eller något i den stilen.. Jag orkar inte ha så dåligt självförtroende längre, men samtidigt känns det som att jag hindrar mig själv varje gång jag känner mig minsta nöjd med mig själv. Men jag ska försöka bygga upp mig själv. Och inte längre sätta alla andra (människor jag inte ens känner) före mig själv hela tiden. Någon måste ju bry sig om mig och det är väl därför man har självinsikten, för att inte bara kunna ta hand om andra, utan också om sig själv.
