Jag är en tjej på 16 år. Jag är lagom lång. Lite för mycket i oform. Lite för lat med plugg. Alltid för snäll mot alla som egentligen inte förtjänar det. Deprimerad i perioder. Aldrig tillräckligt rak i ryggen. Har alltid ont i ryggen och bröstet hindrar mig från att andas. Får bara mer och mer "stress prickar" på kroppen som kliar så in i helvete. Bor i Göteborg i ett 6 kvadratmeter rum - utan familj. Har inte lagat riktigt ordentlig mat till mig själv på cirkus en månad för spisen är "ur funktion". Äger inte ens en jävla stekpanna. Måste improvisera ibland då ingen av oss diskat genom att äta flingor ur en salladsskål. Får p r e c i s plats med all mat i mina fack i kylen och frysen. Har inte varit hemma hos mina föräldrar på över två veckor. Har inte sett mina bröder på jag vet inte hur länge. Sover 5-6 timmar varje vardag. Funderar seriöst på om jag verkligen valt rätt stig i livet. Blir förskräckt över att mina framtidsplaner är planerade att vara improviserade. Vågar inte ens le - LE - mot den finaste killen på spårvagnen (vad är det för fel på mig?). Tänker desperat varje dag på hur otroligt trött jag är på att vara singel...

Somnar på lektioner. Mår dåligare för varje dag av alla blickar jag får (vad har jag gjort egentligen?). Försöker att sätta mina känslor före alla andras. Måste sluta trycka ner mig själv - det gör för ont. Måste sluta äta så mycket godis - jag är fet nog som det är. Vågar inte våga. Mår dåligt när jag vet att det finns någon som kanske inte gillar mig. Måste lära mig att man kan inte vara gillad av alla. Blir rädd när det går upp för mig att det kanske inte finns någon som förstår. Får panik när jag tänker på att en dag kommer jag förlora alla. Kvävs när jag föreställer mig själv om 60 år - utsliten och e n s a m . Kollar in i andra männsikors fönster och tänker "varför kan inte jag får ha det så?". Undrar hur livet hade varit om jag firat jul, födelsedagar, påsk.. Blir fruktansvärt ledsen när jag ser adentsljusstakar och julpynt överallt och kommer på att "just det ja - jag har ju inte råd att köpa julpynt". Oroar mig för vad de kommer tycka när de får handgjorda - och inte köpta - julklappar (jag har inte råd). Tänker på alla de sakerna jag vill berätta men inte kan för de är fel. Önskar att livet vore - inte perfekt - men åtminstone lite enklare. Hatar att alla "ser" att allt är perfekt när jag knappt kan stå upprätt i livet. Undrar om det vore enklare om man helt enkelt inte fanns till. Hatar att jag inte kan älska mig själv utan skuldkänslor. Blir så arg på att mitt självförtroende kan raseras med hjälp av en blick. Hatar att jag inte ser den "skönhet" i spegeln som alla andra ser. Vill bara slå ner alla jävlar som inte ens har så mycket som luft i hjärnan.

Har aldrig kännt mig så ensam som jag gör nu när jag sitter här tomt och lyssnar på Darcy's Letter från min favoritfilm (Pride & Prejudice). Ibland undrar jag om det här är allt av livet. Kommer jag komma någon vart? Vad kommer allt det här leda till i slutändan? Är allt verkligen värt det? Vill släppa taget - samtidigt som jag måste kämpa. Har inte råd att slösa. Har inte tid att sova. Har ingen ork till skolan. Det känns hemskt. Hemskt att jag troligtvis skulle falla utan min almenacka. Jag har allt där i.  Men samtidigt inget av värde.

Vad är det med oss männsikor egentligen? Vad är detta ständiga behov av självbekräftelse och ego för något? Är det så vi ska leva våra liv? Små patetiska med händerna i fickorna och huvudet hållt högt i ett spel där alla tror sig mäktiga.

Jag orkar inte.

Skulle ha skrivit mer, finns så mycket mer. Men det är tomt nu, och ingen lyssnar ändå. Kanske är det bäst så. Jag som trodde jag aldrig mer skulle falla ner hit, det gjorde jag, såsom alla gånger dessförinnan. Hoppas bara jag kan ta mig upp igen. Ärligt talat så orkar jag inte.

Men kanske är det bäst så.