Ja
2012-05-23 @ 17:51:27
Lördagen den nittonde Maj 2012 gifte sig min bror Robin med sin fästmö Anna i vackra Nysäter, Värmland. Det var ett underbart bröllop och vi hade förberett oss för det hela långhelgen med att baka, vika servetter, duka, kolla kläder, musik, tal, festlokalen o s v. Kvällen innan satt vi syskon med föräldrar och svägerska och knöt lite band över blåbärsvodka och sade hej till sängen lite över midnatt. Dagen var alltså redan inne. Jag sade godnatt till Robin då vi var de sista som gick och lade oss. Han ville inte att jag skulle vara ensam i mörkret efter alla de spökhistorier som dragits. Innan jag visste ordet av, var jag uppe med tuppen igen och slängde mig in i duschen - jag hade ju trots allt gjort iordning ett sådant fint litet duschschema kvällen innan för alla människor. Snart därefter åt vi frukost medans sömntutorna masade sig ur sina sängar. Öva på sången till vigseln, äntligen bestämma sig för vilken frisyr som är bäst, klä på sig och stanna kvar med mina båda bröder i huset tills det var dags. Jag och Robin och Dennis åkte iväg till Von Eschtedtska för att möta upp Anna och Lisa, hennes syster. Där blev det fotografering i över en timme på den fina gården med mig och Dennis som fotografer. Och mer kan jag inte säga annat än att det blev en av de vackraste dagarna jag varit med om. Grattis igen, Robin & Anna ♥
Status
2012-05-16 @ 07:30:00
Här är en underbart löjligt härlig musikvideo som bara får en att dansa vilt över hela sovrumsgolvet. Tänkte dela med mig av mitt lyckopiller.
Imagine
2012-05-15 @ 21:51:44
Påväg till idrotten idag - utomhus den här gången - fick jag höra världens mest underbara ljuvliga ljud. Åska. Äntligen! Jag vet inte hur länge jag har längtat efter det. Åska. Det verkligen ryser i kroppen på mig. Underbara värld.
Och Ja. Jag har galaxen på min tröja.
Lämna en diamant?
2012-05-10 @ 23:20:20
Lite allmän update såhär på kvällskvisten; jag köpte en liten miniatyr till väckarklocka på Ur&Penn idag så jag behöver inte försova mig imorgon igen. Wiihuuu! Och jag pluggar som in i bänken till historiaprovet imorgon, medans jag lyssnar på musikvideos som hackar sig fram genom min sega dator som sakta men säkert håller på stt brinna upp. Fläkten är nog igenkorkad av allt damm som ligger och dammar sig här i mitt lilla rum.. Roligt. roligt..
På sistone har jag upptäckt att jag fått en hel del nya läsare, vilket är en mycket trevlig överraskning. Vet vilka de flesta av er är, men hade varit supertrevligt om alla kunde lämna en liten glittrande kommentar och kanske berätta hur ni hittade mig? Spricker av nyfikenhet! Kram på er alla, och peace out!
131:a dagen på år 2012
2012-05-10 @ 08:26:17
Idag är en rätt så härlig dag trots allt. Jag skulle egentligen sitta i skolan nu och lyssna på ännu en chemistry lektion, men tack vare min otroligt underbart felfria telefon som åkte in på lagning igår, hade jag därmed ingen väckarklocka, och därmed fösov jag mig. Hade i min desperation igårkväll, satt upp en lapp på kylskåpet i förhoppning om att någon utav mina kära rumskamrater skulle se den och slänga upp dörren 06:30 och få upp mig ur sängen. Men icke då. Tydligen har vi alltid turen att på något sätt ha totalt olika säng- och jobbtider.
Iallafall. Ska åtminstone gå på spanska och maths senare, för det är både nationella prov, plus förberedande inför två nationella. Japp du hörde rätt. Tre nationella på två ämnen. Whiihuu. Men självklart kommer jag ju också för bambas skull. Inget smakar så bra som g r a t i s mat!
För övrigt är det faktiskt lite smått underbart om jag vågar säga så att inte ha någon mobil. Ingen kan nå mig överhuvudtaget, och jag känner mig så fri! Det är visserligen plågsamt att inte kunna lyssna på musik. Igår när jag lämnat in den på serviceverkstaden, åkte jag med spårvagnen UTAN musik i öronen. Shit pommfritt. Om ni inte vet, så är jag verkligen beroende av musik, jag kan inte andas utan den. Det är det jag lever för. Sång, musik, piano, dans, konst.. Kommer väl snart börja sjunga ute på gatorna så jag har något att roa mig med. Männiksorna lär ju int märka ett skvatt med tanke på att de också går runt med hörlurar 24-7.
Over and out.
I recall my summer
2012-05-09 @ 20:20:50
Eftersom det regnar nu, och har gjort det större delen av dagen - och eftersom jag är trött och därför pluggar istället för att träna - och eftersom jag längtar efter sommaren så in i bänken, tänkte jag att alla andra ska få längta med mig, så här kommer lite sommarbilder! Det är 35 dagar kvar!
Har inga planer eller mål så ta mig härifrån
2012-05-08 @ 23:18:45
Idag var det Slaget om Innerstaden här i Göteborg. Men jag gick inte på det, fråga mig inte varför, kanske saknar jag tillräckligt med anda för skolans lag eller så var det för att jag inte ville slösa pengarna på det när det finns annat. Hursomhelst, tack vare detta ändå, slutade vi kl elva. Något som aldrig händer annars kan jag säga. Spenderade dagen med att shoppa lite smått på H&M, trevliga glasögon, byxor och ett linne fick jag med mig - för 200 kr. Efter det begav jag mig hemåt, och pluggade historia tills jag somnade. Jag menar bokstavligen somnade. Häftena blev dock lite knöliga, men är man trött så är man. Förvånade också mig själv med att jag faktiskt sitter tre dagar innan provet och pluggar, lite sensationellt för mig nuförtiden, annars brukar jag ju bara skumma igenom allt kvällen innan, eller under lunchen på domedagen. Det bästa av allt är att jag faktiskt lär mig saker! Visst låter det som jag föddes igår, men motivationen har varit så låg hos mig på sistone att jag inte plugga ett skit. Nu däremot så vill jag lära mig och kag gör det också. Helt otroligt.
Jag var och tränade sen och det var verkligen alldeles underbart. En och en halv timme av svett och filosiferande och problemlösande. Det är verkligen så, t.ex. på toaletten, i duschen, på gymmet, på spårvagnen, alla dessa ställen då man tar en paus från verkligheten, då dyker tänkandet upp. Man kan tänka för de två kommande åren, tills man dör, eller för att resa bakåt i tiden. Jag gillar att tänka.
Hursomhelst, när jag sen gick hem, så kom det underbara. Regn. Härliga efterlängtade regn. Alltså, sommarregn. Så skönt. Sommaren är verkligen här, såsom jag förut inte tillåtit mig att tro. Yes.
För att visa mina snyggsnygga glasögon kommer här en bild.
Don't be slappin' my
2012-05-08 @ 22:38:02
Okej förlåt alla känsliga och kanske överreagerande människor, men ni måste bara se den här videon. Låten är faktiskt förvånasvärt bra, och den sätter sig på hjärnan. Och killarna är ju bara så himla sköna!
Update från en bubbla
2012-05-07 @ 23:33:04
Idag var en vanlig dag, såsom alla andra dagar. Tråkig skola, trött och gäspar, lärare som ska försura livet för en. Lunch. Lite mer utav tråkigt..
Jag har nu upplevt hur det är att vara utan mobil i två dagar. Tja, okej, inte helt utan mobil, men det är något fel på simkortet så jag kan inte ringa eller smsa, inte heller kan jag ta emot några samtal eller sms. Extremt frustrerande i början, men ska jag jag vara ärlig så börjar jag faktiskt gilla det lite. Visst visst, surt läge om jag blir jagad av en mördare eller våldtäktsman - eller bara en helt allmänt skum människa - men känslan av att folk inte kan nå en . . . Så u n d e r b a r t . Jag kan gå runt i en liten bubbla och bara leva mitt liv, och socialisera mig med folk på det gamla goda sättet - VERBAL KOMMUNIKATION. Oj herregud, hoppas jag inte använder helt främmande uttryck här för vissa utav dagens människor.
Hursomhelst, bubblan jag lever i för tillfället ter sig hyfsat normal. Jag gick i skolan och handlade och tvättade och sen gymmade jag. En helt vanlig dag faktiskt, bara lite extra lugn. Men huvudorsaken till mitt filosiferande är de underbart vackra lapparna jag fann uppsatta på varje lyktstolpe på vägen hem från gymmet. Blev bara så lycklig i mitt hjärta att kärlek överhuvudtaget existerar.
Det var ju då meningen att jag skulle visa en massa bilder på dessa fina lappar, och från min kväll..men eftersom jag har världens mest idiotiska dator och den mest självständiga mobiltelefon - som inte vet ordet av sammarbete - får jag helt enkelt ta kort på dem igen med min kamera imorgon istället, om jag nu har turen att de finns kvar!
Men sålänge kan jag slänga in någon random bild så det inte blir alltför tråkigt.
Tjo svejs!
Regler? Nej tack
2012-05-02 @ 21:56:35
Jag har ju spenderat mycket tid med att skriva i mitt liv. Sånger, poesi, texter, böcker o s v. Men aldrig har jag varit så besatt av dessa evinnerliga regler som ständigt skall finnas med, som de inskränkta traditionella svenskalärarna är. "Du skall alltid inleda texten med en introduktion, fokusera på din huvuddel och till sist avsluta med en grundlig avslutning." Den positiva kritik jag fått genom åren, både från kompisar, lärare, föräldrar och andra okända har aldrig riktigt uppstått av att jag bestämt mig för att skriva en så reglerad text som möjligt. Nej. Istället har jag alltid försökt att på ett eller annat sätt utmana skrivreglerna. Utmana allt som folket säger är ett måste. För har ni märkt att allt - okej, det mesta - blir så mycket bättre när man inte följer reglerna.. normerna. Normer om hur vi ska uppföra, bete oss, hur vi ska prata, hur vi måste se ut, hur vi måste tänka - och gud förbjude att vi sticker ut från mängden!!
Fuck you Jantelagen. Hoppas du brinner upp och må du aldrig komma tillbaka.
Alltför längesedan
2012-04-25 @ 12:47:39
Vem hade kunnat ana vikten av efternamn? Jag förstår nu att den är oerhört stor. Storyn går såhär; varje sommar ända sen jag föddes och mycket längre bak i tiden har våran familj åkt till Öland och mer eller mindre bott där i närapå två månader. Jag älskar Öland, det är som ett andra hem. Så otoligt underbart vackert, och atmosfären är en helt annorlunda än man kunnat föreställa sig. Och med platser följer människor. Så det här är min historia. En kille som bodde på samma camping, också alltid varenda sommar, vid namn Christopher blev en av mina absolut bästa vänner jag någonsin haft. Han var - och är - fyra år äldre än mig, han är rätt lång, egentligen blond men har haft otaliga hårfärger genom åren, varav han fick smeknamnet moroten en sommar. Vi umgicks alltid, och då menar jag a l l t i d . Vi sprang runt och samlade havspolerade olikfärgade glasbitar längs den steniga oändliga stranden. Vi satt sena kvällar och bara spelade kort och pratade - om vad vet jag inte, det var alltid så lätt att prata med honom. Antingen satt vi i min husvagn eller hos honom. Varje dag fick jag en burk Pepsi, från deras massiva lager av Pepsiflak under husvagnen, prompt gav han den till mig, noga med att dela med sig. Om inte Pespi, så blev det en sväng till kiosken där han ständigt bjöd mig på slush ice eller glass. Det var med honom jag tillbringade tiden då jag fick reda på att min farmor dött. Vi längtade så enormt till varje åskväder för då drog vi med ett par solstolar, satte oss högst upp på stranden precis vid syrenbuskarna och kollade på blixtarna i vattnet och njöt av mullret som kändes i hela kroppen. Med oss hade vi filtar, chockladtoppar, chips och läsk. Där satt vi och levde så fullt ut jag någonsin levat, tills någon kom och sa till oss att gå in, det är farligt att sitta så nära vattnet när det åskar och blixtrar. Då letade vi fram våra kära små kortlekar och spelade, i det stora mysiga förtältet där det konstant dova ljudet av regndroppar drippande och droppande på tälttaket gjorde allting så mycket bättre. Och vi räknade sekunder för att se hur åskvädret rörde sig och om det skulle komma rakt över oss. 1 missisippi, 2 missisippi, 3 missisippi...
Jag minns en gång, en kväll då vi begav oss ut på stranden och samlade kattguld och fossiler. Vi gick och gick och gick, rundade udde efter udde och kom till nya byar som man annars bara åkt till med bil. Tillslut kom regnet. Ösregn. Det öste ner från himlen ner i havet, ner över stenarna, ner i marken, ner under kläderna. Det regnade som aldrig förr. Christopher och jag, vi hade inget paraply, ingenting. Jag gick i jeans och huvtröja, han i shorts och T-shirt. Och vi var långt hemifrån. Så vi började gå. Vi klättrade uppför stranden, sandbanken och upp till vägen. En liten gammal asfalterad väg som av någon anledning är så charmig och underbar. Lite knölig här och där och inte hel på alla ställen. Vi gick, och gick, och gick. Regnet öste ner och kläderna klibbades fast men vi pratade och skrattade där vi gick. Regnet var varmt. Det brukar det vara där, på sommaren. När vi kom fram, genade genom oägda ängar och passerade utedassen och sprang igenom hela campingen tills vi nådde min husvagn. Christopher fortsatte uppför kullen mot sin egen. Vände sig om och log medans han sprang. Gud vad den människan betytt mycket för mig, att jag inte insåg det då. Bytte om, fick på mig varma sockar, varma mjukisbyxor, en varm ny huvtröja och sprang till Christopher i tofflor och ett gult paraply som mamma snabbt beordrat mig att ta med. Väl innanför deras förtält, skakade jag av mig resterande regn och njöt av att vara torr och varm på huden igen. I husvagnen fick Christopher på sig sista plagget och kom sen ut med chips och allt det goda man kunnat tänka på. Hans föräldrar kom ut och Sandra också. Vi spelade Yatzi som alltid - det var där jag lärde mig det - och käkade gottit och hade en helt underbar kväll. När det blev sent gick vi in och han och jag fortsatte spela kort medans han visade mig ytterligare ett par nya magiska tricks. När månen gått upp sade vi godnatt och skildes åt, vetande om att ses igen nästa dag och kanske sno sig ett morgondopp..
Det var runt tre-fyra år sedan sist vi sågs. Förra året var vi inte där, den enda sommaren någonsin. Och jag vet inte vad han heter i efternamn. Jag vet inte. Jag har försökt att leta reda på honom, men jag vet inte. Har ingen aning vart jag ska hitta honom. Vet bara att han bor i Stockholm. I stora vida Stockholm. Kan ju inte vara så svårt att hitta honom? Ha..
Saknar allt som var, för det som var är det som var bäst
2012-04-24 @ 21:09:29
När man bläddrar väldigt snabbt igenom min blogg känns det nästan som livet i revy innan man dör. Jag undrar om det verkligen händer i verkligheten, sen när man faktiskt dör, för vem vill inte återuppleva alla minnen alla platser alla människor som varit? Som om man faktiskt vore där igen, lurat tiden precis innan döden för så mycket ska man väl ändå ha rätt till? Att få en snålskjuts bak i tiden innan man dör?
Det är nästan läskigt hur snabbt tiden har gått, det är skrämmande. Den 17 juni detta året, som är om 54 dagar, på just den dagen har jag ett-års-jubileum i att ha saknat mitt hem och skänkt det en tanke varje dag. Det är sjukt.
Jag minns fortfarande varenda lukt, vartenda träd och sten, varenda steg jag tagit över gräset i skogarna runt sjön i hagarna. Frihet. Fåglarnas kvitter genom det öppna fönstret som aldrig stått stängt, rådjur och älgar som flyr undan mänskligheten, andra nyfikna som stannar kvar och bara tittar. Harar som kör sitt årliga slumpmässiga vilda race tvärs över gårdsplanen, över gräsmattan och ut i buskarna. Den där tran familjen som alltid kommer tillbaka vid exakt samma tidpunkt, korna som tror man kommer med mat varenda gång man cyklar förbi, ibland slår de följe längs staketet när man tävlar om vem som är snabbast. Ängarna och åkrarna som svajar sådär helt underbart magiskt så man kan stå i timmar och bara följa vindens vågor som sveper över marken. Frihet. Alla de där sena kvällarna som man stökar fram grillen och leker med tanken att leka med elden, och lågornas hypnotiserande makt. Solens sista strålar försvinner bakom träden i horisonten där bakom skogen. Aah jag sover utomhus inatt igen. Stirrar på stjärnhimlen som besatt, förundrad över stjärnorna samtidigt rädd över att de ska försvinna samtidigt önskande föreställer sig hur rymden ser ut och känns. När allt som är fel blir rätt och världen är föralltid min. Min. Bara min.
Så som jag ser det
2012-04-24 @ 20:13:49
Okej nu är det såhär att jag tänkte inviga mitt återuppvaknande här med en massa fina texter och bilder som ackompanjerar de. Men sanningen är att just nu orkar jag inte, och det är helt okej har jag fått lära mig, att inte orka. Jag har länge gått och tänkt på att ge upp mitt bloggande, vad kan jag bidra med? Vem vill läsa det jag skriver? Jag kommer inte hinna med. Varför? Jag är ju bara en i mängden av en jävla massa bloggar. Och ja, visst är jag, en i mängden av en jävla massa bloggare . Men det är okej.
Jag tänker blogga för att det får mig att må bra, som egentligen är himla märkligt med tanke på att jag avskyr att vara öppet känslosam och att ens överhuvudtaget diskutera och prata om hur jag mår, hur jag är, vad jag tänker på och allt det där. Men iallafall. det får mig att må bra så då tänker jag fortsätta med det, oavsett hur många som läser det och inte, hur mycket jag än påverkar omvärlden, så vaad? Det är mitt val, mitt liv, om det är inte är uppskattat så kan väl då alla de som inte gillar det vända ryggen till och gå sin väg? One man's trash is another one's treasure .
Välkommen Vackra Vår
2012-02-21 @ 19:38:37
Snödroppar växer. Gror. Växer. Små små knoppar på trädets arm, börjar sakta leva liv igen och skvallrar om grönska och vackra lövebarn. Marken som varit täckt, den har varit täckt länge nog. Av hårdpackad is, gulbrun och svartsotad snö. Av allt så fult som bara människor kan lämna ifrån sig. Under täcket, grodde liv igen. Täcket trängdes bort och jorden visar upp sin stolthet. Gräs. Gräs och blommor, ö v e r a l l t . Barn som leker ute. Ger ifrån sig rosa rop och skratt. Hundar som rödglödgat skäller, skäller för en katt som gick och smög. Musik som ljuder, utan något som spelas. Musik i hjärtat, själen skapar, musik i hjärtat. Våren är här. Våren har kommit. Välkommen Vackra Vår.
Fångad - Men en dag ska jag bli fri
2012-02-20 @ 18:58:11
Idag var det dags att återgå till sin plikt vid samhällets sida. Skola. Ansvar. Påtryck. Självkritiska tankar. Självinsikt och Osäkerhet. Stackars små själar som lydigt gör det dem ska utan frågor och får inga svar.
Det må vara för något gott, utbildning, läran om livet utanför skyddsnät. Det är ju verkligen det jag vill; lära mig läxan innan jag gjort dådet.
Det var bättre förr, säger jag som inte levde där. Men "förr" låter som en plats där jag hör hemma. Där livet kunde levas av varenda själ, utan frågor men tusen av svar. Där livet var ett äventyr, som alla ville uppleva. "Livet är ett lidande" var ett okänt koncept. men man kan inte vända klockan åt ett annat håll, och tiden går ej att greppa.
Jag är fångad - men en dag ska jag bli fri.
Tänk till
2012-02-19 @ 13:14:38
Har precis klippt till min kära fader. Inte bildligt talat, utan bokstavligt talat. Eller något sådant.. Och jag har lärt mig en läxa. Killar och tjejer.. Är de verkligen så olika varandra? Om man tar de som de är, skal och själ, så är vi människor. Om vi tar de så som människor utmålar de, är de som dag och natt. Alla dessa fördomar, klagomål och stereotyper för de båda könen, hur kommer det sig att de är så starkt rotade? Visst i nutidens värld, så lever killar och tjejer sida vid sida, jämlika och stolta, utan förtryck. Men ändå har vi förutfattade meningar, direkt, när vi tjejer har killsnack och killarna ser konstigt på de tjejer som inte är så tjejiga. Vad är själva egenskaperna för att bli klassad som tjej eller kille egentligen? Är det verkligen hur stark man är, hur feminim man verkar, vilka intressen man har, och kläderna man gillar?
För jag menar, det är ju självklart att människor beter sig på ett visst sätt när nu alla förväntar sig det. Men om ni bara är öppna, och låter personen själv bestämma vem han/hon är, så blir allt så mycket enklare.
T.ex, när jag klippte min pappa; wow, inte ens jag är så orolig över att spontant klippas av en amatör i ens eget badrum. Han var fåfäng. Men det är väl klart?! "Bara" för att han är kille betyder det ju inte att han står upp och spänner muskler, dunkar nävarna mot bröstet och "markerar sitt revir". Kom igen. Ni vet alla bättre än så. Människor är människor oavsett vad. Könet har inte en jävla roll i vad som sker. Vi må alla ha något gemensamt med andra, vi må ha fattat samma beslut eller tänkt likadant, men vi är ALLA unika .
I fight back when you least expect it
2012-02-18 @ 16:18:09
Okej.
Japp, jag är tillbaka, tro det eller ej. Trodde att mitt löfte skulle hålla i sig, att jag skulle ju bli den där duktiga bloggaren som faktiskt uppdaterade sig dagligen eller då och då. Men tyvärr. Verkligeheten hoppade upp och bet mig i baken. Som student och pendlare mellan olika hem blir det inte ofta fingrarna får skriva av sig här på lilla bloggen. Och det gör sig påminnt ännu en gång nu när jag inser att jag inte gjort ett enda litet skit av plugget över lovet. *P A N I K*
Men men, livet går vidare. Vet fortfarande inte riktigt varför jag gör det här. Bloggar, känns så uppmärksamhetsdivigt, men jag antar att jag verkligen vill inspirera. Hoppas och hålla tummarna för att jag kan. Att JAG kan beröra och inspirera människor lite här och där. Så nej, riktigt än ger jag inte upp. För jag har bestämt mig att oavsett vad, så kan jag göra precis vad jag vill och när jag vill. För att jag har mina mål. Och jag är beredd att kämpa för dem.
Den där totala lyckan
2012-01-17 @ 00:10:02
Jag tänkte på mitt gamla liv, och på sommaren som kommit varje år.
Mina tankar fladdrade och blickade igenom ett album av minnen. Ett album av ren skönhet.
Som en värmefilt att bädda in sig i, när vintermannens kalla pust drar förbi.
Ljudande som en symfoni av de delikataste av violiner, kvittrandet av harpan, komponerad av pianot och fördjupad med slagverken. Som när det doftar liv och lycka, där kristallklar bergsluft genomsyrar ens lungor. Örnen flyger, svävar, flyger och svävar majestetiskt.
Och med en triumferande frihetsförklaring kastar han sig upp mot skyn, och solen följer hans skugga som galopperar på prärierna. Tyst och försiktigt vågar haren sig fram. Han är mätt om magen och hans liv är ungt. Vid sidan av en sten, bakom en tårpil, väljer han ut sin plats. Där drar hans stolta varelse tills sig solljuset och lycka sipprar sakta nerför hans täta päls, och ner i bäcken.
Som genom ett förstoringsglas är världen ofantlifgt stor, för den lilla droppen av lycka, som nu vandrar i strömmens riktning. Den ser från under vatten, hur rådjur lapar källan till sin släckta törst, laxar som skuttar och leker och spinner förtjust, mäkta trädkronor som svajar i vindens viskande sång.
Lugnt, stadigt, växer bäcken till en flod, som tar forsen i hand och de blir ett. Tillsammans tar de ett språng framåt, och floden och forsen som blivit ett svävar snabbt igenom ingemansluft i vad som verkar som en långsam evighet.
Droppen av lycka, den som sett allt från under vatten, skjöt ut från klippan och gav världen en sista glittrande glimt innan den försvann ut och materialiserade sig med allt i inget. Den blev en del av dalens eldflugor, som bestämt sig för att skymmingen är nära och deras plikt är kommen.
Den blev en del av de grå och blåa snöbeklädda bergstopparna, de som är så höga att inte ens de odödliga själarna vågar sig på dem. En del av mustangflocken, de som personifierar frihet, styrka och stolthet, de flyger fram på prärien som sträcker sig från horisont till horisont, där mustangerna skenar, utan märkbar antydan till att någonsin vidröra marken. Och där vid bergets klippa, utan någon som stjäl en titt, sitter vargarna och vakar över sin dal, sin prärie, sin skog, sin flod och fors. De blickar ut över deras värld, fullkomligt saliga och stumma av lycka över att få kalla det allt sitt.
Vi borde visa det mer
2012-01-10 @ 17:57:49
Det är inte alltid man tänker på det, att man värdesätter människor så mycket, för man kan gräla och ha dispyter och rent utav vara så irriterad på personen att man känner för att tejpa för munnen på den och rulla in den i en matta så det blir lugn och ro. Eller så är man för upptagen i annat, förblindad av rutiner och samhällets hjärntvättning att man inte ser eller känner sina medmänniskor. Men när man väl får upp ögonen och verkligen inser att de är allt man har så kan man inte uppskatta det mer. Kanske borde vi visa det mer, uppskattningen vi har mot våra älskade, för att ge dem den lyckan jag vet att jag känner när människor uppskattar mig! Jag vet dock att det är svårt, inte alltid så lätt, för man blir sårbar och känner sig löjlig, men jag råder mig själv och alla andra att verkligen ta tillfället i akt när det kommer att visa era människor hur mycket ni älskar dem, hur mycket ni värdesätter dem, för man vet aldrig när det är försent. Vi borde visa det mer.
INVICTUS
2011-12-18 @ 22:44:04
Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.
In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.
Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.
It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.
Invictus - William Ernest Henley
