After years had passed

the biggest loss is not another human being

 

- A poem by me, through the eyes of Phoebe (Catcher in the Rye);

 

 

 

- An interpretive poem by me, through the eyes of Holden Caulfield, (Catcher in the Rye)

 

 Voluntas of Vita est Morior

 

 Men han tog min fria vilja, och kastade den utför stupet. Hans ögon och hans silhuett var inte längre suddig. Han tog mig hårt om halsen, lyfte mig och sade Har jag aldrig älskat dig mer nog än mitt liv? Har jag inte offrat allt för dig? Har jag inte rätt att kräva mig din kärlek? Min röst är tom, jag andas inte längre. Har jag inte sett din själ och varsamt plockat upp den? Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv? Hans blick följde med mig ner i djupet. Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv?

 

 Det var nog. Han kastade min redan döda kropp och glömde sina tårar. Han vacklade och stirrade, ensam i mitt minne. Ingen mening, utan tröst, han vacklade igen och igen och igen. Inte ens ekot av hans rop kom tillbaka. Sakta sjönk han ner. Han tog sig om huvudet och böjde sig ner. I en långsam evighet satt han stilla, hukad över marken där mitt liv legat. Han stod nu upp igen, hans silhuett blev sakta dimmig. Utan ett flytt rop, steg han över stupet och föll ner till mig.

 

 Lördagen den nittonde Maj 2012 gifte sig min bror Robin med sin fästmö Anna i vackra Nysäter, Värmland. Det var ett underbart bröllop och vi hade förberett oss för det hela långhelgen med att baka, vika servetter, duka, kolla kläder, musik, tal, festlokalen o s v. Kvällen innan satt vi syskon med föräldrar och svägerska och knöt lite band över blåbärsvodka och sade hej till sängen lite över midnatt.

 

 Dagen var alltså redan inne. Jag sade godnatt till Robin då vi var de sista som gick och lade oss. Han ville inte att jag skulle vara ensam i mörkret efter alla de spökhistorier som dragits. Innan jag visste ordet av, var jag uppe med tuppen igen och slängde mig in i duschen - jag hade ju trots allt gjort iordning ett sådant fint litet duschschema kvällen innan för alla människor. Snart därefter åt vi frukost medans sömntutorna masade sig ur sina sängar. Öva på sången till vigseln, äntligen bestämma sig för vilken frisyr som är bäst, klä på sig och stanna kvar med mina båda bröder i huset tills det var dags. Jag och Robin och Dennis åkte iväg till Von Eschtedtska för att möta upp Anna och Lisa, hennes syster. Där blev det fotografering i över en timme på den fina gården med mig och Dennis som fotografer. Och mer kan jag inte säga annat än att det blev en av de vackraste dagarna jag varit med om.

 

 Grattis igen, Robin & Anna ♥

 Jag tror inte på introduktion, huvuddel och avslutning. Så som alla skolelever måste veta, är detta perioden då nationella proven pågår. Förra veckan hade vi svenskauppsatsskrivning. Hyfsat enkel, såsom de flesta nationella prov är, speciellt i svenska. Men så slog tanken mig mitt under lektionen. Varför dessa regler?

 

 Jag har ju spenderat mycket tid med att skriva i mitt liv. Sånger, poesi, texter, böcker o s v. Men aldrig har jag varit så besatt av dessa evinnerliga regler som ständigt skall finnas med, som de inskränkta traditionella svenskalärarna är. "Du skall alltid inleda texten med en introduktion, fokusera på din huvuddel och till sist avsluta med en grundlig avslutning." Den positiva kritik jag fått genom åren, både från kompisar, lärare, föräldrar och andra okända har aldrig riktigt uppstått av att jag bestämt mig för att skriva en så reglerad text som möjligt. Nej. Istället har jag alltid försökt att på ett eller annat sätt utmana skrivreglerna. Utmana allt som folket säger är ett måste. För har ni märkt att allt - okej, det mesta - blir så mycket bättre när man inte följer reglerna.. normerna. Normer om hur vi ska uppföra, bete oss, hur vi ska prata, hur vi måste se ut, hur vi måste tänka - och gud förbjude att vi sticker ut från mängden!!

 Fuck you Jantelagen. Hoppas du brinner upp och må du aldrig komma tillbaka.

 

 Vem hade kunnat ana vikten av efternamn? Jag förstår nu att den är oerhört stor.

 

 Storyn går såhär; varje sommar ända sen jag föddes och mycket längre bak i tiden har våran familj åkt till Öland och mer eller mindre bott där i närapå två månader. Jag älskar Öland, det är som ett andra hem. Så otoligt underbart vackert, och atmosfären är en helt annorlunda än man kunnat föreställa sig. Och med platser följer människor. Så det här är min historia. En kille som bodde på samma camping, också alltid varenda sommar, vid namn Christopher blev en av mina absolut bästa vänner jag någonsin haft. Han var - och är - fyra år äldre än mig, han är rätt lång, egentligen blond men har haft otaliga hårfärger genom åren, varav han fick smeknamnet moroten en sommar. Vi umgicks alltid, och då menar jag  a l l t i d  . Vi sprang runt och samlade havspolerade olikfärgade glasbitar längs den steniga oändliga stranden. Vi satt sena kvällar och bara spelade kort och pratade - om vad vet jag inte, det var alltid så lätt att prata med honom. Antingen satt vi i min husvagn eller hos honom. Varje dag fick jag en burk Pepsi, från deras massiva lager av Pepsiflak under husvagnen, prompt gav han den till mig, noga med att dela med sig. Om inte Pespi, så blev det en sväng till kiosken där han ständigt bjöd mig på slush ice eller glass. Det var med honom jag tillbringade tiden då jag fick reda på att min farmor dött.  Vi längtade så enormt till varje åskväder för då drog vi med ett par solstolar, satte oss högst upp på stranden precis vid syrenbuskarna och kollade på blixtarna i vattnet och njöt av mullret som kändes i hela kroppen. Med oss hade vi filtar, chockladtoppar, chips och läsk. Där satt vi och levde så fullt ut jag någonsin levat, tills någon kom och sa till oss att gå in, det är farligt att sitta så nära vattnet när det åskar och blixtrar. Då letade vi fram våra kära små kortlekar och spelade, i det stora mysiga förtältet där det konstant dova ljudet av regndroppar drippande och droppande på tälttaket gjorde allting så mycket bättre. Och vi räknade sekunder för att se hur åskvädret rörde sig och om det skulle komma rakt över oss.

 

 Jag minns en gång, en kväll då vi begav oss ut på stranden och samlade kattguld och fossiler. Vi gick och gick och gick, rundade udde efter udde och kom till nya byar som man annars bara åkt till med bil. Tillslut kom regnet. Ösregn. Det öste ner från himlen ner i havet, ner över stenarna, ner i marken, ner under kläderna. Det regnade som aldrig förr. Christopher och jag, vi hade inget paraply, ingenting. Jag gick i jeans och huvtröja, han i shorts och T-shirt. Och vi var långt hemifrån. Så vi började gå. Vi klättrade uppför stranden, sandbanken och upp till vägen. En liten gammal asfalterad väg som av någon anledning är så charmig och underbar. Lite knölig här och där och inte hel på alla ställen. Vi gick, och gick, och gick. Regnet öste ner och kläderna klibbades fast men vi pratade och skrattade där vi gick. Regnet var varmt. Det brukar det vara där, på sommaren. När vi kom fram, genade genom oägda ängar och passerade utedassen och sprang igenom hela campingen tills vi nådde min husvagn. Christopher fortsatte uppför kullen mot sin egen. Vände sig om och log medans han sprang. Gud vad den människan betytt mycket för mig, att jag inte insåg det då. Bytte om, fick på mig varma sockar, varma mjukisbyxor, en varm ny huvtröja och sprang till Christopher i tofflor och ett gult paraply som mamma snabbt beordrat mig att ta med. Väl innanför deras förtält, skakade jag av mig resterande regn och njöt av att vara torr och varm på huden igen. I husvagnen fick Christopher på sig sista plagget och kom sen ut med chips och allt det goda man kunnat tänka på. Hans föräldrar kom ut och Sandra också. Vi spelade Yatzi som alltid - det var där jag lärde mig det - och käkade gottit och hade en helt underbar kväll. När det blev sent gick vi in och han och jag fortsatte spela kort medans han visade mig ytterligare ett par nya magiska tricks. När månen gått upp sade vi godnatt och skildes åt, vetande om att ses igen nästa dag och kanske sno sig ett morgondopp..

 

 Det var runt fyra år sedan sist vi sågs. Förra året var vi inte där, den enda sommaren någonsin. Och jag vet inte vad han heter i efternamn. Jag vet inte. Jag har försökt att leta reda på honom, men jag vet inte. Har ingen aning vart jag ska hitta honom. Vet bara att han bor i Stockholm. I stora vida Stockholm. Kan ju inte vara så svårt att hitta honom? Ha..

 

 Det är nästan läskigt hur snabbt tiden har gått, det är skrämmande. Den 17 juni detta året, som är om 54 dagar, på just den dagen har jag ett-års-jubileum i att ha saknat mitt hem och skänkt det en tanke varje dag.  Det  är  sjukt.

 Jag minns fortfarande varenda lukt, vartenda träd och sten, varenda steg jag tagit över gräset i skogarna runt sjön i hagarna. Frihet. Fåglarnas kvitter genom det öppna fönstret som aldrig stått stängt, rådjur och älgar som flyr undan mänskligheten, andra nyfikna som stannar kvar och bara tittar. Harar som kör sitt årliga slumpmässiga vilda race tvärs över gårdsplanen, över gräsmattan och ut i buskarna. Den där tran familjen som alltid kommer tillbaka vid exakt samma tidpunkt, korna som tror man kommer med mat varenda gång man cyklar förbi, ibland slår de följe längs staketet när man tävlar om vem som är snabbast. Ängarna och åkrarna som svajar sådär helt underbart magiskt så man kan stå i timmar och bara följa vindens vågor som sveper över marken.Frihet. Alla de där sena kvällarna som man stökar fram grillen och leker med tanken att leka med elden, och lågornas hypnotiserande makt. Solens sista strålar försvinner bakom träden i horisonten där bakom skogen. Aah jag sover utomhus inatt igen. Stirrar på stjärnhimlen som besatt, förundrad över stjärnorna samtidigt rädd över att de ska försvinna samtidigt önskande föreställer sig hur rymden ser ut och känns. När allt som är fel blir rätt och världen är föralltid min. Min. Bara min.

 

 

Jag tänkte på mitt gamla liv, och på sommaren som kommit varje år.

Mina tankar fladdrade och blickade igenom ett album av minnen. Ett album av ren skönhet.

Som en värmefilt att bädda in sig i, när vintermannens kalla pust drar förbi.

Ljudande som en symfoni av de delikataste av violiner, kvittrandet av harpan, komponerad av pianot och fördjupad med slagverken. Som när det doftar liv och lycka, där kristallklar bergsluft genomsyrar ens lungor. Örnen flyger, svävar, flyger och svävar majestetiskt.

Och med en triumferande frihetsförklaring kastar han sig upp mot skyn, och solen följer hans skugga som galopperar på prärierna. Tyst och försiktigt vågar haren sig fram. Han är mätt om magen och hans liv är ungt. Vid sidan av en sten, bakom en tårpil, väljer han ut sin plats. Där drar hans stolta varelse tills sig solljuset och lycka sipprar sakta nerför hans täta päls, och ner i bäcken.

Som genom ett förstoringsglas är världen ofantlifgt stor, för den lilla droppen av lycka, som nu vandrar i strömmens riktning. Den ser från under vatten, hur rådjur lapar källan till sin släckta törst, laxar som skuttar och leker och spinner förtjust, mäkta trädkronor som svajar i vindens viskande sång.

Lugnt, stadigt, växer bäcken till en flod, som tar forsen i hand och de blir ett. Tillsammans tar de ett språng framåt, och floden och  forsen som blivit ett svävar snabbt igenom ingemansluft i vad som verkar som en långsam evighet.

Droppen av lycka, den som sett allt från under vatten, skjöt ut från klippan och gav världen en sista glittrande glimt innan den försvann ut och materialiserade sig med allt i inget. Den blev en del av dalens eldflugor, som bestämt sig för att skymmingen är nära och deras plikt är kommen.

Den blev en del av de grå och blåa snöbeklädda bergstopparna, de som är så höga att inte ens de odödliga själarna vågar sig på dem. En del av mustangflocken, de som personifierar frihet, styrka och stolthet, de flyger fram på prärien som sträcker sig från horisont till horisont, där mustangerna skenar, utan märkbar antydan till att någonsin vidröra marken. Och där vid bergets klippa, utan någon som stjäl en titt, sitter vargarna och vakar över sin dal, sin prärie, sin skog, sin flod och fors. De blickar ut över deras värld, fullkomligt saliga och stumma av lycka över att få kalla det allt sitt.

Det är inte alltid man tänker på det, att man värdesätter människor så mycket, för man kan gräla och ha dispyter och rent utav vara så irriterad på personen att man känner för att tejpa för munnen på den och rulla in den i en matta så det blir lugn och ro. Eller så är man för upptagen i annat, förblindad av rutiner och samhällets hjärntvättning att man inte ser eller känner sina medmänniskor. Men när man väl får upp ögonen och verkligen inser att de är allt man har så kan man inte uppskatta det mer. Kanske borde vi visa det mer, uppskattningen vi har mot våra älskade, för att ge dem den lyckan jag vet att jag känner när människor uppskattar mig! Jag vet dock att det är svårt, inte alltid så lätt, för man blir sårbar och känner sig löjlig, men jag råder mig själv och alla andra att verkligen ta tillfället i akt när det kommer att visa era människor hur mycket ni älskar dem, hur mycket ni värdesätter dem, för man vet aldrig när det är försent. Vi borde visa det mer.