Dunkla Döda Minne
Där står han igen. I mitt dunkla minne, han och alltid han. Försöker se, men han vill inte. Jag kan inte. I ett sinne som är trångt och livligt, står han i mitt dunkla döda minne. Han vill inte ens ut. Vad har jag gjort dig, för att du ska plåga mig så? Kom ut, kom ut. Jag vill se dig i en verklig värld. Han tittar, och han svarar - med en blick, inte ett enda ord. Förtvivlat hänger jag kvar, jag klamrar mig fast vid min klippavsats. Han bara står där. Sluta, snälla! Jag gör vad som helst. I en dröm ser jag hur han var, hur han log, hur han tänkte, hur han levde, hur han dog. Snälla. Han vill inte svara mig. Jag är som osynlig inför honom. Släpp taget. Som i en våg, drunknade jag i hans röst. Som om han talade från mina lungor, mina läppar, mina ord. Släpp taget. Nej. Jag klamrar mig fast, ännu en gång, vid min fördömda klippavsats. Snälla. Det är inte längre sanningsord. Jag vill släppa, jag vill att han ska gå. Släpp taget. Jag vill inte förlora dig. Snälla. Snälla.
Men han tog min fria vilja, och kastade den utför stupet. Hans ögon och hans silhuett var inte längre suddig. Han tog mig hårt om halsen, lyfte mig och sade Har jag aldrig älskat dig mer nog än mitt liv? Har jag inte offrat allt för dig? Har jag inte rätt att kräva mig din kärlek? Min röst är tom, jag andas inte längre. Har jag inte sett din själ och varsamt plockat upp den? Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv? Hans blick följde med mig ner i djupet. Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv?
Det var nog. Han kastade min redan döda kropp och glömde sina tårar. Han vacklade och stirrade, ensam i mitt minne. Ingen mening, utan tröst, han vacklade igen och igen och igen. Inte ens ekot av hans rop kom tillbaka. Sakta sjönk han ner. Han tog sig om huvudet och böjde sig ner. I en långsam evighet satt han stilla, hukad över marken där mitt liv legat. Han stod nu upp igen, hans silhuett blev sakta dimmig. Utan ett flytt rop, steg han över stupet och föll ner till mig.
Släpp taget.
Trackback
