I recall my summer
Värmlandskärlek
Följer inte regnbågen till slutet - har redan hittat min skatt
Det känns som... Jag känner mig tillhörande någonstans nu. Jag känner mig fortfarande vilsen, har inget riktigt hem. "Hem" är det begreppet jag använder när jag pratar om Ulricehamn, Göteborg och Lysekil. Men jag tillhör nu till de omkring mig. Jag känner mig för första gången på länge - eller ska jag säga NÅGONSIN(?) - som MIG. Jag är nu den jag är. Finally. Jag kan andas, och leva utan skuldkänslor. Enorma lyckorus. Löjliga leenden. Ingen utseendebesatthet. Sorg, ja såklart. Men inget liv kallas levande utan bördorna man bär på sina alltför sköra axlar. Det är härligt. Jag känner mig omtyckt. Nej. Jag VET att det finns människor som tycker om mig. Det gör mig så varm ändå in i de själsliga vrår jag hållt gömda så länge. Musiken strömmar och jag målar med känslor, mina känslor målar med mig själv och färgsätter världen till den canvas jag vill leva i. Magiskt.
I say goodnight and close my eyes
Har inget vettigt att säga så jag ska hålla tyst
