Dunkla Döda Minne
Där står han igen. I mitt dunkla minne, han och alltid han. Försöker se, men han vill inte. Jag kan inte. I ett sinne som är trångt och livligt, står han i mitt dunkla döda minne. Han vill inte ens ut. Vad har jag gjort dig, för att du ska plåga mig så? Kom ut, kom ut. Jag vill se dig i en verklig värld. Han tittar, och han svarar - med en blick, inte ett enda ord. Förtvivlat hänger jag kvar, jag klamrar mig fast vid min klippavsats. Han bara står där. Sluta, snälla! Jag gör vad som helst. I en dröm ser jag hur han var, hur han log, hur han tänkte, hur han levde, hur han dog. Snälla. Han vill inte svara mig. Jag är som osynlig inför honom. Släpp taget. Som i en våg, drunknade jag i hans röst. Som om han talade från mina lungor, mina läppar, mina ord. Släpp taget. Nej. Jag klamrar mig fast, ännu en gång, vid min fördömda klippavsats. Snälla. Det är inte längre sanningsord. Jag vill släppa, jag vill att han ska gå. Släpp taget. Jag vill inte förlora dig. Snälla. Snälla.
Men han tog min fria vilja, och kastade den utför stupet. Hans ögon och hans silhuett var inte längre suddig. Han tog mig hårt om halsen, lyfte mig och sade Har jag aldrig älskat dig mer nog än mitt liv? Har jag inte offrat allt för dig? Har jag inte rätt att kräva mig din kärlek? Min röst är tom, jag andas inte längre. Har jag inte sett din själ och varsamt plockat upp den? Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv? Hans blick följde med mig ner i djupet. Har jag inte älskat dig mer nog än mitt liv?
Det var nog. Han kastade min redan döda kropp och glömde sina tårar. Han vacklade och stirrade, ensam i mitt minne. Ingen mening, utan tröst, han vacklade igen och igen och igen. Inte ens ekot av hans rop kom tillbaka. Sakta sjönk han ner. Han tog sig om huvudet och böjde sig ner. I en långsam evighet satt han stilla, hukad över marken där mitt liv legat. Han stod nu upp igen, hans silhuett blev sakta dimmig. Utan ett flytt rop, steg han över stupet och föll ner till mig.
Släpp taget.
Ja
Lördagen den nittonde Maj 2012 gifte sig min bror Robin med sin fästmö Anna i vackra Nysäter, Värmland. Det var ett underbart bröllop och vi hade förberett oss för det hela långhelgen med att baka, vika servetter, duka, kolla kläder, musik, tal, festlokalen o s v. Kvällen innan satt vi syskon med föräldrar och svägerska och knöt lite band över blåbärsvodka och sade hej till sängen lite över midnatt.
Dagen var alltså redan inne. Jag sade godnatt till Robin då vi var de sista som gick och lade oss. Han ville inte att jag skulle vara ensam i mörkret efter alla de spökhistorier som dragits. Innan jag visste ordet av, var jag uppe med tuppen igen och slängde mig in i duschen - jag hade ju trots allt gjort iordning ett sådant fint litet duschschema kvällen innan för alla människor. Snart därefter åt vi frukost medans sömntutorna masade sig ur sina sängar. Öva på sången till vigseln, äntligen bestämma sig för vilken frisyr som är bäst, klä på sig och stanna kvar med mina båda bröder i huset tills det var dags. Jag och Robin och Dennis åkte iväg till Von Eschtedtska för att möta upp Anna och Lisa, hennes syster. Där blev det fotografering i över en timme på den fina gården med mig och Dennis som fotografer. Och mer kan jag inte säga annat än att det blev en av de vackraste dagarna jag varit med om.
Grattis igen, Robin & Anna ♥
I recall my summer
Regler? Nej tack
Jag tror inte på introduktion, huvuddel och avslutning. Så som alla skolelever måste veta, är detta perioden då nationella proven pågår. Förra veckan hade vi svenskauppsatsskrivning. Hyfsat enkel, såsom de flesta nationella prov är, speciellt i svenska. Men så slog tanken mig mitt under lektionen. Varför dessa regler?
Jag har ju spenderat mycket tid med att skriva i mitt liv. Sånger, poesi, texter, böcker o s v. Men aldrig har jag varit så besatt av dessa evinnerliga regler som ständigt skall finnas med, som de inskränkta traditionella svenskalärarna är. "Du skall alltid inleda texten med en introduktion, fokusera på din huvuddel och till sist avsluta med en grundlig avslutning." Den positiva kritik jag fått genom åren, både från kompisar, lärare, föräldrar och andra okända har aldrig riktigt uppstått av att jag bestämt mig för att skriva en så reglerad text som möjligt. Nej. Istället har jag alltid försökt att på ett eller annat sätt utmana skrivreglerna. Utmana allt som folket säger är ett måste. För har ni märkt att allt - okej, det mesta - blir så mycket bättre när man inte följer reglerna.. normerna. Normer om hur vi ska uppföra, bete oss, hur vi ska prata, hur vi måste se ut, hur vi måste tänka - och gud förbjude att vi sticker ut från mängden!!
Fuck you Jantelagen. Hoppas du brinner upp och må du aldrig komma tillbaka.
