Jag älskar er alla, underbara människor som bryr sig om mig, men låt mig bara få ha denna avreageringsmetoden ifred. Om jag någonsin mår allvarligt dåligt så är det ju klart jag pratar om det. Just igår var det bara för mycket med alla läxor och regn och slask - och kanske början på en förkylning - att jag bara ville få det ur systemet, och redan när jag skrev de sista orden i inlägget så kände jag redan hur mycket bättre jag mådde.

Så tack för att ni bryr er och finns där, men jag går bara igenom vad varenda annan människa går igenom när den stressar p g a skola o ch plugg - man kan inte ta sig igenom livet utan stress.

Och sanningen är den att jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som jag är nu, här i Göteborg, med oändligt trevligt folk och vänner omkring mig, med känslan av att jag kan göra vad som helst om jag bara vill det tillräckligt mycket. Fan jag måste säga det ( med risk för att låta ego) - jag  ä l s k a r  Göteborg och mitt liv och mig själv och världen och alla omkring mig.

Jag är en tjej på 16 år. Jag är lagom lång. Lite för mycket i oform. Lite för lat med plugg. Alltid för snäll mot alla som egentligen inte förtjänar det. Deprimerad i perioder. Aldrig tillräckligt rak i ryggen. Har alltid ont i ryggen och bröstet hindrar mig från att andas. Får bara mer och mer "stress prickar" på kroppen som kliar så in i helvete. Bor i Göteborg i ett 6 kvadratmeter rum - utan familj. Har inte lagat riktigt ordentlig mat till mig själv på cirkus en månad för spisen är "ur funktion". Äger inte ens en jävla stekpanna. Måste improvisera ibland då ingen av oss diskat genom att äta flingor ur en salladsskål. Får p r e c i s plats med all mat i mina fack i kylen och frysen. Har inte varit hemma hos mina föräldrar på över två veckor. Har inte sett mina bröder på jag vet inte hur länge. Sover 5-6 timmar varje vardag. Funderar seriöst på om jag verkligen valt rätt stig i livet. Blir förskräckt över att mina framtidsplaner är planerade att vara improviserade. Vågar inte ens le - LE - mot den finaste killen på spårvagnen (vad är det för fel på mig?). Tänker desperat varje dag på hur otroligt trött jag är på att vara singel...

Somnar på lektioner. Mår dåligare för varje dag av alla blickar jag får (vad har jag gjort egentligen?). Försöker att sätta mina känslor före alla andras. Måste sluta trycka ner mig själv - det gör för ont. Måste sluta äta så mycket godis - jag är fet nog som det är. Vågar inte våga. Mår dåligt när jag vet att det finns någon som kanske inte gillar mig. Måste lära mig att man kan inte vara gillad av alla. Blir rädd när det går upp för mig att det kanske inte finns någon som förstår. Får panik när jag tänker på att en dag kommer jag förlora alla. Kvävs när jag föreställer mig själv om 60 år - utsliten och e n s a m . Kollar in i andra männsikors fönster och tänker "varför kan inte jag får ha det så?". Undrar hur livet hade varit om jag firat jul, födelsedagar, påsk.. Blir fruktansvärt ledsen när jag ser adentsljusstakar och julpynt överallt och kommer på att "just det ja - jag har ju inte råd att köpa julpynt". Oroar mig för vad de kommer tycka när de får handgjorda - och inte köpta - julklappar (jag har inte råd). Tänker på alla de sakerna jag vill berätta men inte kan för de är fel. Önskar att livet vore - inte perfekt - men åtminstone lite enklare. Hatar att alla "ser" att allt är perfekt när jag knappt kan stå upprätt i livet. Undrar om det vore enklare om man helt enkelt inte fanns till. Hatar att jag inte kan älska mig själv utan skuldkänslor. Blir så arg på att mitt självförtroende kan raseras med hjälp av en blick. Hatar att jag inte ser den "skönhet" i spegeln som alla andra ser. Vill bara slå ner alla jävlar som inte ens har så mycket som luft i hjärnan.

Har aldrig kännt mig så ensam som jag gör nu när jag sitter här tomt och lyssnar på Darcy's Letter från min favoritfilm (Pride & Prejudice). Ibland undrar jag om det här är allt av livet. Kommer jag komma någon vart? Vad kommer allt det här leda till i slutändan? Är allt verkligen värt det? Vill släppa taget - samtidigt som jag måste kämpa. Har inte råd att slösa. Har inte tid att sova. Har ingen ork till skolan. Det känns hemskt. Hemskt att jag troligtvis skulle falla utan min almenacka. Jag har allt där i.  Men samtidigt inget av värde.

Vad är det med oss männsikor egentligen? Vad är detta ständiga behov av självbekräftelse och ego för något? Är det så vi ska leva våra liv? Små patetiska med händerna i fickorna och huvudet hållt högt i ett spel där alla tror sig mäktiga.

Jag orkar inte.

Skulle ha skrivit mer, finns så mycket mer. Men det är tomt nu, och ingen lyssnar ändå. Kanske är det bäst så. Jag som trodde jag aldrig mer skulle falla ner hit, det gjorde jag, såsom alla gånger dessförinnan. Hoppas bara jag kan ta mig upp igen. Ärligt talat så orkar jag inte.

Men kanske är det bäst så.

Jag är trött på föredomar. Vart man än vänder ryggen till finns de där - redo att spotta skit i ansiktet på dig - tills du inte längre är mer än ett gruskorn på gatan. Alla känner igen sig. Alla lider. Ingen slutar.

Det här är ord som jag bara vill säga till alla folk som känner sig träffade (jag med, för jag är bara mänsklig så såklart jag dömer) för jag är så trött på det. Det spelar ingen roll hur man ser ut - vare sig man är jätteful eller jättesnygg, vad man har på sig för kläder, vilka åsikter man står för, vad man dagligen drömmer om, hur man agerar i vissa situationer, vilket förlutna man bär med sig. Alla människor är mänskliga och du är en av dem!

Jag säger inte till er att sluta döma - för det är omöjligt - men jag vil bara att alla ska analysera sig själva innan de kollar snett på personen jämte sig. Om en främling ler mot er på gatan, le tillbaka för att den är snäll, inte för att personen i fråga är avundsvärt snygg så du blänger på den istället. En människa ser bara världen ur sina egna ögon, och då är det ju människan som ser - inte utseendet!

Låt oss alla bara flyga fritt tillsammans istället för att ensam kämpa mot varandra.

Jag väver mitt eget nät idag. Sakta men säkert - effektivt. Omtumlad sitter jag på gatan med knäna i kors, världen virlvar runt och människor passerar och försvinner.

Det är bara jag där - för mig själv - ljus i mörker, eller mörker i ljus? Vad som är jag kan aldrig bli förstått av alla runtomkring. Det är jag S T O L T över. Vem vill förstå? Vem vill veta?

Inte jag.

Ditt liv är ditt liv - lev det som om det är ditt. Lever bara en gång - lever som jag är nu. Tänker göra allt jag önskar, det som andra nervöst skrattar åt och vänder andra kinden till. För jag är inte modig - tror jag inte iallafall. Men rädslan får aldrig ta över. Mina drömmar är mina, inga andras, ingen finns till att ta de ifrån mig.

Jag väver mitt eget nät idag. Börjar bli till något vackert. Så skört men samtidigt så sammankopplande starkt - kan hålla alla nationer, universum, av alla slag. S å  f r u k t a n s v ä r t  v a c k e r t . Livet är inget spel att spela perfekt, där du drar de dragen vilka ger dig storvinsten. Livet är det där stora stora misstaget som måste levas ut - fullt ut. Står i regnet, i natten, naken inför världen - inför stjärnor och all materia. Springer till smärtan, springer mer och mer och flyger tillslut. Svävar där allt är allt och inget, fast kanske något trots allt. Gråter sönder min själ där allt är tomt och händer skakar, tjut ljuder - stänger min mun - tjuten tystnar. Skrattar hejdlöst och faller sedan ihop. Likt ett tomt bananskal ligger hon - ivägen och folk halkar, slipper ner i avgrunden - tills de som ser, de som älskar plockar upp henne, har själen i sin hand och blåser sakta åter liv i hennes lungor. Respekt faller, svikna folk försöker tappert plocka upp sitt mod, sin livslust - den som ligger på gatan där folk trampar och går, där de etsas fast mot asfalten, trycker sina ansikten mot marken i en sista bön.

Jag väver mitt eget nät idag. Börjar få ordning. Eller vem försöker jag övertyga egentligen? Det finns ingen ordning i mitt liv - bara röra. Men det är så jag vill ha det. Röra - en ENDA STOR HÖG av livsspår. Då vet jag att jag är på rätt väg. Jag skapar som sagt mig själv på vägen och mitt själv skapar mitt liv. Jag är på perfekt startsats i galaxen. Vetskapen om min framtid ger mig lycka - känner mig trygg. Kolla på mig snett, gör vad du vill av dina åsikter om mig. J a g  k u n d e  i n t e  b r y  m i g  m i n d r e .

Som sagt.