Vem hade kunnat ana vikten av efternamn? Jag förstår nu att den är oerhört stor.

 

 Storyn går såhär; varje sommar ända sen jag föddes och mycket längre bak i tiden har våran familj åkt till Öland och mer eller mindre bott där i närapå två månader. Jag älskar Öland, det är som ett andra hem. Så otoligt underbart vackert, och atmosfären är en helt annorlunda än man kunnat föreställa sig. Och med platser följer människor. Så det här är min historia. En kille som bodde på samma camping, också alltid varenda sommar, vid namn Christopher blev en av mina absolut bästa vänner jag någonsin haft. Han var - och är - fyra år äldre än mig, han är rätt lång, egentligen blond men har haft otaliga hårfärger genom åren, varav han fick smeknamnet moroten en sommar. Vi umgicks alltid, och då menar jag  a l l t i d  . Vi sprang runt och samlade havspolerade olikfärgade glasbitar längs den steniga oändliga stranden. Vi satt sena kvällar och bara spelade kort och pratade - om vad vet jag inte, det var alltid så lätt att prata med honom. Antingen satt vi i min husvagn eller hos honom. Varje dag fick jag en burk Pepsi, från deras massiva lager av Pepsiflak under husvagnen, prompt gav han den till mig, noga med att dela med sig. Om inte Pespi, så blev det en sväng till kiosken där han ständigt bjöd mig på slush ice eller glass. Det var med honom jag tillbringade tiden då jag fick reda på att min farmor dött.  Vi längtade så enormt till varje åskväder för då drog vi med ett par solstolar, satte oss högst upp på stranden precis vid syrenbuskarna och kollade på blixtarna i vattnet och njöt av mullret som kändes i hela kroppen. Med oss hade vi filtar, chockladtoppar, chips och läsk. Där satt vi och levde så fullt ut jag någonsin levat, tills någon kom och sa till oss att gå in, det är farligt att sitta så nära vattnet när det åskar och blixtrar. Då letade vi fram våra kära små kortlekar och spelade, i det stora mysiga förtältet där det konstant dova ljudet av regndroppar drippande och droppande på tälttaket gjorde allting så mycket bättre. Och vi räknade sekunder för att se hur åskvädret rörde sig och om det skulle komma rakt över oss.

 

 Jag minns en gång, en kväll då vi begav oss ut på stranden och samlade kattguld och fossiler. Vi gick och gick och gick, rundade udde efter udde och kom till nya byar som man annars bara åkt till med bil. Tillslut kom regnet. Ösregn. Det öste ner från himlen ner i havet, ner över stenarna, ner i marken, ner under kläderna. Det regnade som aldrig förr. Christopher och jag, vi hade inget paraply, ingenting. Jag gick i jeans och huvtröja, han i shorts och T-shirt. Och vi var långt hemifrån. Så vi började gå. Vi klättrade uppför stranden, sandbanken och upp till vägen. En liten gammal asfalterad väg som av någon anledning är så charmig och underbar. Lite knölig här och där och inte hel på alla ställen. Vi gick, och gick, och gick. Regnet öste ner och kläderna klibbades fast men vi pratade och skrattade där vi gick. Regnet var varmt. Det brukar det vara där, på sommaren. När vi kom fram, genade genom oägda ängar och passerade utedassen och sprang igenom hela campingen tills vi nådde min husvagn. Christopher fortsatte uppför kullen mot sin egen. Vände sig om och log medans han sprang. Gud vad den människan betytt mycket för mig, att jag inte insåg det då. Bytte om, fick på mig varma sockar, varma mjukisbyxor, en varm ny huvtröja och sprang till Christopher i tofflor och ett gult paraply som mamma snabbt beordrat mig att ta med. Väl innanför deras förtält, skakade jag av mig resterande regn och njöt av att vara torr och varm på huden igen. I husvagnen fick Christopher på sig sista plagget och kom sen ut med chips och allt det goda man kunnat tänka på. Hans föräldrar kom ut och Sandra också. Vi spelade Yatzi som alltid - det var där jag lärde mig det - och käkade gottit och hade en helt underbar kväll. När det blev sent gick vi in och han och jag fortsatte spela kort medans han visade mig ytterligare ett par nya magiska tricks. När månen gått upp sade vi godnatt och skildes åt, vetande om att ses igen nästa dag och kanske sno sig ett morgondopp..

 

 Det var runt fyra år sedan sist vi sågs. Förra året var vi inte där, den enda sommaren någonsin. Och jag vet inte vad han heter i efternamn. Jag vet inte. Jag har försökt att leta reda på honom, men jag vet inte. Har ingen aning vart jag ska hitta honom. Vet bara att han bor i Stockholm. I stora vida Stockholm. Kan ju inte vara så svårt att hitta honom? Ha..

 

 Det är nästan läskigt hur snabbt tiden har gått, det är skrämmande. Den 17 juni detta året, som är om 54 dagar, på just den dagen har jag ett-års-jubileum i att ha saknat mitt hem och skänkt det en tanke varje dag.  Det  är  sjukt.

 Jag minns fortfarande varenda lukt, vartenda träd och sten, varenda steg jag tagit över gräset i skogarna runt sjön i hagarna. Frihet. Fåglarnas kvitter genom det öppna fönstret som aldrig stått stängt, rådjur och älgar som flyr undan mänskligheten, andra nyfikna som stannar kvar och bara tittar. Harar som kör sitt årliga slumpmässiga vilda race tvärs över gårdsplanen, över gräsmattan och ut i buskarna. Den där tran familjen som alltid kommer tillbaka vid exakt samma tidpunkt, korna som tror man kommer med mat varenda gång man cyklar förbi, ibland slår de följe längs staketet när man tävlar om vem som är snabbast. Ängarna och åkrarna som svajar sådär helt underbart magiskt så man kan stå i timmar och bara följa vindens vågor som sveper över marken.Frihet. Alla de där sena kvällarna som man stökar fram grillen och leker med tanken att leka med elden, och lågornas hypnotiserande makt. Solens sista strålar försvinner bakom träden i horisonten där bakom skogen. Aah jag sover utomhus inatt igen. Stirrar på stjärnhimlen som besatt, förundrad över stjärnorna samtidigt rädd över att de ska försvinna samtidigt önskande föreställer sig hur rymden ser ut och känns. När allt som är fel blir rätt och världen är föralltid min. Min. Bara min.