We sang all night and then we died

Jag är inte den som ofta använder mig av detta uttryck, men OMG. Where The Action Is var helt otroligt super-mega-foxy-awsome-hot bra! Legen -wait for it - dary!

Visst det var ju jobbigt, fötterna sved, ryggen gorde fruktansvärt ont av att stå upp hela dagen och svettdropparna rann och solen brände och stekte.. Men jag kan inte säga att jag inte skulle göra om det. Det var var för underbart härligt för att motstå. Först upp Sahara Hotnights, sedan Royal Republic (vilka jag inte såg eftersom vi var tvugna att leta efter den j*vla bankomaten som låg över 2 km bort och inte 300-400 m bort som vi först fick höra), därefter gick Serenades upp på scen, följda av Jenny & Johnny, Paolo Nutini, Daniel Adams-Ray, The Ark, Bright Eyes, Glasvegas, Brandon Flowers och till sist COLDPLAY!

Ååh det var så bra och musiken var över förväntan, mina favoriter är Jenny & Johnny, Paolo Nutini, Daniel Adams-Ray, The Ark, Glasvegas (trots att det började lite segt), Brandon Flowers och självklart Coldplay. Men de som gjorde bäst med allting, showen, scenframträdandet och allt det där var Daniel Adams-Ray, The Ark och Coldplay. Där gick man verkligen igång! Så sammanlagt kan jag inte säga mer än att det var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Då var man framme i (stora skrämmande staden) Göteborg vid åttasnåret på morgonen.

På väg mot festivalområdet med dessa sköna tjejer, Elin, Emma & Julia.

Här får man vänta i över en timme för att komma in. Solen stekte.

Klara, färdiga, GÅ!

Här förbereds det för fullt inför första uppträdandet om ca 1 timme...

Sahara Hotnights

Jenny & Johnny ♥



Paolo Nutini ♥

Daniel Adams-Ray ♥



The Arks näst sista uppträdande i Göteborg innan de "gör slut" med bandet.. ♥

Under Glasvegas-uppträdandet blev jag & Elin lite trötta av inte ha suttit ner under hela festivalen (klockan var då runt åtta på kvällen) så vi satte oss ner på marken för att få ett annat perspektiv på omvärlden. Eller som Elin uttryckte det; "Det är ju bara massa rumpor här ju!". Haha

Efter en närapå 2 timmars lång väntan mitt i folkvimlet, helt omöjligt att varken komma närmre scenen eller komma därifrån, så gick Coldplay äntligen upp på scen!! Alla skrek o skrek (jag med)!.. Det var så häftigt!

Många många människor... När vi frågade ett par vakter efteråt fick vi reda på att det var runt 30 000 som varit på festivalen!

Chris Martin i Coldplay ♥




Bara ett av de många fyrverkerierna under Coldplays konsert!

Kram

Självinsikt



Jag är i
vanliga fall inget fan av Justin Bieber. Men nu har jag faktiskt gett honom en chans och kollat på en massa videor (mest för att jag inte har någonting att göra), och jag måste säga att han verkar inte så illa ändå. Visst är man så van att alltid döma någon innan man ens lärt känna personen? Jag menar en del lär man ju aldrig få lära känna, ändå har man sina bestämda meningar om dem.. Varför är det så egentligen? Är vi så beroende av att ha en syndabock att klandra för alla våra egna fel och brister? Det är ju bara ett tecken på att man är så osäker i sig själv. Så pass osäker att man måste måla ut någon annan som "the bad guy" för att vända världens uppmärksamhet ifrån sig själv och allting man gjort fel, ifrån ens brist på självsäkerhet.
Jag måste ju erkänna att jag gör så ibland. Det gör väl alla någon gång, mer eller mindre. Men jag vill inte fortsätta så. jag vill kunna ställa mig upp och säga att "jag älskar mig själv, och allt vad jag är, för det finns ingenting med mig själv som jag kan hata, det finns inte någonting hos någon som jag på riktigt kan hata. Världen kan vara grym, men den är också vad vi får den till att bli." Eller något i den stilen.. Jag orkar inte ha så dåligt självförtroende längre, men samtidigt känns det som att jag hindrar mig själv varje gång jag känner mig minsta nöjd med mig själv. Men jag ska försöka bygga upp mig själv. Och inte längre sätta alla andra (människor jag inte ens känner) före mig själv hela tiden. Någon måste ju bry sig om mig och det är väl därför man har självinsikten, för att inte bara kunna ta hand om andra, utan också om sig själv.

New tomorrow

Har precis haft besök av familjen som flyttar in i vårat hus. De var väldigt trevliga (och deras barn var väldigt roliga att busa runt med^^) så nu känner jag att det inte längre är lika sorgligt att sedan lämna det här stället nu när jag vet vilka det är som vi lämnar över det till. Visst kommer det vara hemskt, men det känns ändå bättre nu i förhand än det har gjort. Så det var väldigt kul att de kom på besök (lite variation mot vardagen: att sitta och uggla på sitt eget rum för ingen har någonting att säga, jag, mamma och pappa då.)! Och jag har också gjort färdigt min ena pil (det blev bara en, det var alldeles för jobbigt, plus att jag har så himla ont i min tumme som svullnat upp efter allt täljande) så nu är det bara klänningen, som jag strax ska börja på, och tråden till pilbågen kvar!

Norrskensbarnet

My heart is beating differently, and just the same as yours.

RSS 2.0