För alla underbara människor där ute i världen
För alla ni underbara människor där ute i världen. Tack. Tack tack och åter tusen tack.
Till er som vågar älska någon ni egentligen inte känner.
Till er som vågar vara er själva oavsett vad.
Till er som känner er som en oönskad fluga på väggen men fortsätter kämpa.
Till er som är så underbart snälla och gulliga mot människor omkring er.
Till er som gör en del jobbiga saker bara för att glädja er kompis.
Till er som lever för att få någon annan att le.
Till er som fastnar i skiten om och om igen men alltid tar er upp igen varje gång.
Till er som lever era egna liv just för att det är era egna.
Till er som förstår innebörden av att älska någon/något (vilket vill säga ALLA).
Till er som ser starka och modiga ut bara för att inte oroa era närmaste.
Till er som ler trots att det känns som att själen ska gå sönder.
Till er som erbjuder er hand till en främling liggandes på marken.
Till er som går runt med gula, blåa, rosa regnstövlar när världen är grå och dyster.
Till er som sover med gosedjur trots att ni börjar närma er vuxenålder.
Till er som försöker följa era drömmar genom alla hinder och svårigheter.
Till er som inte tar saker och ting för givet.
Till er som vaknar av gråt men somnar med ett leende på läpparna.
Till er som tror på det ni tror inte för att ni vet att det är sant, utan för att det får er att må bra.
Till er som klarar av att stå emot grupptrycket.
Till er som dissar falskhet och ljug.
Till er som gillar att ha kudden lite extra fluffig.
Till er som efter att ha vräkt i er ett kilo godis, och nu med magont, glatt skulle göra om det.
Till er som lämnar små lappar med gulliga meddelanden överallt i huset till de ni älskar.
Till er som inte faktiskt tar allting på fullaste allvar.
Till er som vågar lära känna människor ni vanligtvis inte skulle umgås med.
Till er som gör livet värt att leva.
Till er som använder er av välgörenhet.
Till er som tänker goda tankar - inte för någon annan - utan för din egen skull.
Till er som inte låtar det yttre ta över er personlighet.
Till er som har varit i mörkret - och hittat tillbaka.
Till er som inte trycker ner andra för att själva må bra
Till er som tänker på nuet, och inte på morgondagen.
Till er som utmanar er själva - både fysiskt och psykist.
Till er som har sovit under bar himmel just för att kolla på stjärnorna.
Till er som någon gång drömt om att bli världskändis.
Till er som som ofta går runt i pyjamas från då ni stiger upp tills ni går och lägger er.
Till er som känner er ensamma när ni är fast i en folksamling.
Till er som är så egendomliga och rentav knäppa bara för att ni inte orkar bry er.
Till er som gillar att busa.
Till er som nästan aldrig blir färdiga med saker för ni påbörjar alltid något nytt.
Till er som äter upp ett helt paket köttbullar och kallar det lunch.
Till er som är rädda för att vara självsäkra - Det är tillåtet att vara ego ibland!
Till er som tar sista minuten biljetten och drar iväg till ett främmande land.
Till er som bakar muffins utan att komma till bakandet - du åt upp smeten istället.
Till er som välkommnar mångfald även om det är skrämmande.
Till er som vill krama om någon men inte vågar.
Till er som önskar att världen vore som en musikal.
Till er som skriver "oxå" istället för "också".
Till er som ofta säger "Jag älskar dig" till de ni älskar.
Till er som glömmer bort att äta för ni har viktigare saker att tänka på.
Till er som åker buss 2 timmar och åker hem igen - just bara för att åka buss.
Till er som har musik i hjärnan.
Till er som skulle måla ALLA vita rosor röda om ni var Alice i Underlandet.
Till er som ger komplimanger till totala främlingar.
Till er som jagar runt en fjäril i tre timmar bara för att få den där perfekta bilden.
Till er som lägger era egna problem åt sidan en stund för att vara där för en vän.
Till er som ger mer än ni får.
Till er som knappt överlever dagen men har ändå anledning till att le.
Till er som dagdrömmer mer än ni lever.
Till er som helst av allt vill dansa naken i ett sommarregn.
Till er som har ett mål i livet.
Till er som inte har en jävla aning vad ni vill göra, utan tar ledigt ett år och bara lever.
Till er som skrattar då ingen annan gör det.
Till er som struntar i vad andra tycker och tänker om er.
Till er som skippar träningen för en dag och bara njuter.
Till er som ger er ut i regn och rusk - bara för att se solen borta i horisonten.
Till er som vill berätta mer men inte finner några ord.
Och slutligen.. Till er som faktiskt orkat läsa hela den här texten utan att känna att ni slösat bort eran tid.
Tack.
När det känns som att lyckan är stulen
Jag är så enormt lycklig just nu. Livet verkar verkligen vara hur bra som helst. Men det känns stulet. Oförtjänat. Vad har jag gjort för att förtjäna vara så lycklig? Världen kommer snart bli svart igen ändå. Men jag vill inte. Jag vill att världen ska vara rosa, blå, röd, grön, indigo, violett, turkosa, senapsgul, vad som helst! Jag vill slippa vara ensam.
Jag vill vara L Y C K L I G.
Inte vackrast i världen
Såg precis denna videon på en blogg och blev helt kär. Måste dela med mig av den. Lyssna och ge den en chans.
Livet i ett nötigt skal
Känner att det är verkligen inte meningen att jag ska börja skolan nu. När vi slutade nian och hade hela sommaren framför oss kändes det som att det skulle vara för alltid. Ingen mer skola. Inga mer rutiner. Ingen mer ångest. Ingen mer undertryckt jävla ilska mot de jobbiga lärarna. Det skulle ju vara slut nu kändes det som. Som att hela världen låg och bara väntade på en. Men det kommer först efter ännu tre tuffa år. Visst det kommer bli roligt, men jag vill ha mer friheet!
Hursomhelst, i måndags (igår höll jag på att skriva, har fortfarande ingen track på dagarna) drog jag ner till Göteborg för att där möta upp kära Julia! Så härligt att se henne igen. Vi tog en liten shoppingtur på Nordstan och Arkaden - fast ingen av oss köpte ett enda klädesplagg. Har en tendens att bli så när man inte har så mycket pengar. Vi bara njöt av att kolla på kläder och ha kul och sörja några kläder som vi inte kunde köpa.
Efter det tog vi bussen till Korsvägen och smög in på Liseberg lite (oroa er inte, vi betalade för oss)! Där åt vi en efterlängtad lunch - eller middag, fast egentligen kvällsmat - som jag nästan åt upp ( vilket är en sensation då jag varit sjuk, men konstigt nog ändå för jag borde vara varit galet hungrig då jag bara ätit frukost då och knappt ens det). Aja, jag bara babblar.
Tillbaka till poängen (om jag ens hade någon från början), skolan börjar på tisdag, jag är ganska lite rädd för den är enorm! Men också för att det är en helt ny stad som jag ska bo i nu. Ska packa väskorna i helgen och flytta in hos min bror och hans fru tillsvidare om jag inte av något mirakel råkar hitta en lägenhet som JAG får!.. Annars får jag fortsätta leta.
I went with the willow down where the willow went
Ligger här i min säng med datorn i högsta hugg, och kommer tänka på att jag är fullkomligt uttråkad.. Så blir det väl när man bor i en stad där man varje människa man möter är en främling och man inte känner en enda själ. Men vadå jag kan ju inte lika gärna bara gå fram till någon på gatan och "Hej! jag är ny här, lust att bli kompisar?"? Måste finnas ett bättre sätt..
Hursomhelst flyttar jag ju snart till Göteborg, saker och ting kommer nog lösa sig då. Då kommer jag iaf ha en resonlig ursäkt till att börja lära känna lite folk, när man börjar på en helt ny skola. Har inte riktigt hunnit tänka på hur det ska bli, att börja på Hvitfeldtska.. Hoppas det går bra, det enda jag egentligen fasar över är lunchen första dagen! Jag vill inte bli sittande ensam vid ett bord i den enorma matsalen.. Fast det är väl egentligen bara att gå fram till någon i den nya klassen och "hej, något emot om jag slår mig ner här?". Det kommer nog lösa sig med tiden.
Jag saknar bara alla jag lämnat "hemma" i Ulricehamn.. Jag kan inte längre träffa alla jag vill träffa närsomhelst. Istället har jag tur om det kanske blir en gång i veckan, knappt ens det.. Jaja, som sagt det blir lättare när jag bor i gbg. Då tar det runt 2 timmar med buss istället för 4 att besöka alla mina härtevänner.
Vi föddes för att vinna
Idag är det fredag, spolar vi tillbaka tiden 2 hela dagar så för det oss till Daniel Adams-Ray och hans musik. Han uppträdde nämligen här i självaste Lysekil som jag har en känsla av att jag nämnde i förbigående i förra inlägg. Men hursomhelst man kan aldrig få för mycket av det goda! När vi kom dit var det inte så mycket folk (vi var ca 40 minuter tidiga) och himlen var oroväckande mörk. Och jovisst, det började regna och självklart hade vi inget paraply med oss. Så där stod man i shorts och skjorta och var fullkomligt nerdränkt. Jag ska inte klaga, det var faktiskt ganska komiskt och gav många anledningar till skrattanfall bland oss. Vi fick ialla fall stå under en liten tjejs paraply sedan som hon snällt erbjöd till oss. Då hade vi ännu roligare för hon hade ganska så smittande positiv energi (plus att vi slapp bli ännu mer blöta då).
Sedan efter en lååång väntan gick Daniel upp scenen tillsammans med sitt crew. Jag kan säga att hade jag blivit döv den dagen så skulle det inte ha berott på att jag inte hade några öronproppar, utan p g a dessa hysteriska tjejerna som inte ville sluta skrika. Jag hörde ett "jag älskar dig!" också mitt bland ropen och skriken, varpå merparten utav publiken vände sig om för att hitta den som "uttryckt sin kärlek". Stackarn, någon borde säga till henne att det inte kommer bli något giftermål mellan de båda hur mycket hon än skriker och kråmar sig. Iaf för att komma till slutpoängen: Daniel Adams-Ray var helt jävla grym och lika bra sist jag såg honom och hans musikbegåvning är ofattbart unik.
Kära Elin och Emma
Var tvungen att ta med den här bilden bara för att det ser ut som att han kollar rakt in i kameran
Så otroligt begåvade är de
Midnight moonshine
Klockan är midnatt just nu och jag är tillbaka i underbara vackra Lysekil! Med Elin och Emma sitter jag nu här (eller snarare halvligger på ett knöligt gosedjur med nackspärr) i min kära gamla säng. Härligt, visst, att hälsa på nära och kära i lilla U-hamn men skönt att vara tillbaka hem. Vädret var helt galet när vi kom fram, sol så långt ögat kunde nå och så hett att man funderade på att hoppa i havet (med kläder och allting)! Men härligt är det ändå.
Och imorgon är det en av världens bästa dagar ever, för Daniel Adams-Ray är så generös så att han ger oss alla Lysekilsbor en gratiskonsert vid hamnen och han är ju så bra och begåvad så då är det självklart att man går ner dit för att lyssna (trots att man skulle höra det från vårat hus ändå)! Så det känns som om att hela veckan och framförallt morgondagen kommer bli fantastiskt lyckad!
